Träffade miss X idag. Min nya kollega som delar min passion. Vi fastnade en lång stund i fikarummet bara vi två och talade om vårt skrivande. Jag blev så peppad under vårt samtal och ville sätta mig vid min dator och skriva. Med en gång. Men jag var ju på jobbet. Där har jag inte tid att tänka på vare sig mordhistorier eller berättelser för barn. På jobbet har jag en massa annat spännande och roligt att tänka på. Så mycket att jag är lite trött nu. Känslan från fikarummet tidigare idag har helt drunknat i min trötthet. Men det är så det är just nu. Jag accepterar faktum, kapitulerar för tröttheten och retirerar till sängen.
Fröken Duktig tar igen sig
”Ursäkta. Jag mÃ¥ste ta hand om en kaskad som hamnade pÃ¥ hallgolvet. Fortsätt mötet utan mig, jag kommer tillbaka när jag är klar.”
Jag erkänner: jag är en sån där som vobbar (men jag begär inte ersättning från FK om jag får lön). Igår var det lite halvt hysteriskt, måste jag säga. Jag satt i telefonmöte och tömde kräkhink och desinficerade toastol i pauserna. Vid ett tillfälle var jag tvungen att avvika en längre stund; när minstingen inte hann till toaletten utan tömde maginnehållet över hela hallgolvet. Jag borde ha fotat eländet och messat den tjänsteresande mannen, som säkert satt och njöt en god lunch med kollegor medan jag låg på knäna med skurtrasa och kväljningar. Istället städade jag snabbt upp, såg till att lillen hade det bra och återgick till mötet.
En sån där äckligt effektiv Fröken Duktig som diskuterar processförbättringar med kollegorna samtidigt som hon som torkar kräks och annat otrevligt, kör tvättmaskin efter tvättmaskin i samma takt som ungarna kräks, fyller på vattenglas och tröstar. Det var jag igår.
Idag vabbar jag.