Publicerat

Skivandet som läkande kraft

Jag läste idag en intervju i SvD med Malena Ernman och hennes man Svante Thunberg, som tillsammans med sina två döttrar skrivit en bok om klimatkrisen och i boken vävt in familjens kris. Malena och Svante säger i intervjun att ”skrivandet har haft en terapeutisk funktion för dem alla”, för var och en och tillsammans i familjen. En bok kan både vara en terapiform för den som skriver och en kanal för ett viktigt budskap, i det här fallet om en kris som rör oss alla.

Att skriva kan verkligen vara en form av smärtlindrande aktivitet. Eller till och med terapi. Till skillnad från andra ångestdämpande handlingar är den heller inte skadlig. Missbruk av sex eller alkohol till exempel, kan tillfälligt lindra psykisk smärta och ångest, men ger ingen bot på längre sikt. (Lite lagom konsumtion av de båda, med självrespekten intakt, kan dock vara underbart läkande.) Tvärtom kan man få nya problem på halsen.

Jag har på senaste tiden varit lite låg på grund av privatlivets jenkadans. För att inte hamna i källaren måste jag anstränga mig rätt rejält. Göra saker. Det som hjälper mig är en blandning av stillhet och ro, fysisk aktivitet och gemenskap med andra. Yogan ger mig ro, träningen dämpar deppkänslorna. Det som ger mig mest glädje är körsången. Och det som verkligen får mig att vara helt i nuet är skrivandet. Men skrivandet funkar också ångestdämpande och läkande.

När jag skriver hamnar jag i flow. Bara här och nu existerar. Det spelar faktiskt ingen roll vilken typ av text jag skriver, till och med en årsredovisningstext kan få mig i skönt flow. Så fantastiskt det är att jag har det jobb jag har! Just nu har jag förmånen att få skriva lite mer kreativa texter, vilket ger snäppet skönare flow än en text om företagets riskhantering, det måste jag erkänna. I fredags vaknade jag tidigt av mig själv med huvudet fullt av ord. Det vara bara att gå upp och sätta mig vid datorn. Det spelade ingen roll att orden, som blev en sammanhängande text där i den tidiga morgontimmen, var jobbrelaterade. Jag fick en underbar stund av gott flow och total närvaro. Och kanske hade skrivstunden en viss läkande effekt. När jag kom till jobbet en stund senare var jag i alla fall sprudlande glad.

En text kan vara högst personlig och kanske berätta en historia som få kan känna igen sig i, men ändå skapa starka känslor av samhörighet och igenkänning. Malena och Svante och döttrarna Greta och Beata skriver om krisen i den egna familjen. Säkerligen en högst personlig berättelse. Utan att ha läst boken kan jag ana att många läsare kommer att känna igen sig och kanske få styrka att ta sig igenom egna kriser. Terapi och budskapsbärare i ett. Visst är det fantastiskt med böcker?

 

Publicerat

Spring i trappor och stuvade makaroner

Vardagen är över mig. Jag har jobbat en och en halv vecka och det känns som om det var flera månader sedan jag hade semester. Missförstå mig inte; jag hade en fantastisk semester (den senare av de två perioderna i alla fall) och jag älskar både mitt jobb och min vardag med barnen. Men vardagssnurren startade i ett rasande tempo, så rasande att semesterminnena bleknade som på ett gammalt pappersfoto. Jag gillar visserligen tempo, men jag hade gärna varit kvar i sommarlunkskänslan ett tag till. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mitt prat- och gångtempo nere – i alla fall några veckor till. Det går sådär. Senast idag sa en kollega att hon kände sig stressad av att gå före mig nerför trappan, eftersom jag alltid går så fort. Och då gick jag inte speciellt fort, jämfört med vad jag brukar göra.

Den långsamma, ljuvliga sommarmaten har bytts ut till ugnspannkaka och stuvade makaroner. Snabbt. Vardag. Det är omöjligt att hålla nere matlagningstempot när barn ska iväg på aktiviteter och tvätt ska hängas. Att lova att hålla tempot i hushållsarbetet nere tänker jag inte ens försöka. Dels skulle det inte gå att få ihop vardagen då, dels vill jag få tvätt och städning överstökade så jag kan göra annat. Jag har ju lovat mig själv att göra mer av de saker jag mår bra av. Som att skriva. Det har jag faktiskt gjort en del sedan vardagen kom över mig. Orden har kommit till mig på ett sätt som de inte gjort på ett tag. När jag tömmer diskmaskinen, när jag kör bil, när jag står i duschen. En del skriver jag i jobbet, en del i ett skrivhäfte for my eyes only, en del hamnar här på bloggen. Det är det strukturerade skrivandet som jag har svårt att få igång. Det som måste bli en del av vardagen för att bli av.

Är det ett snabbare tempo vid spisen och tvättmaskinen som krävs? Är det rentav färdigmat och en utökning av barnens garderob som behövs? Jag vet inte. To be continued, I guess.

Publicerat

Livet är svart och vitt. Ibland grått, ibland rosa. Och allt däremellan. 

Den här underliga sommaren börjar lida mot sitt slut. Den har varit ovanligt varm och torr, vilket uppskattats av många, särskilt av mig som jämt fryser om händerna. Men värmen och torkan har också ställt till med problem: bränder och kris för lantbrukarna. En sådan sommar vädermässigt har jag aldrig upplevt. Jag kan inte låta bli att undra om det är ett nytt fenomen eller en sällanhändelse. För vår planets skull hoppas jag på det sistnämnda.

För mig har sommaren varit underlig på fler sätt. Den har varit hemsk och fantastisk på samma gång. Jag har upplevt både starka känslor av rädsla och obehag och varma känslor av lycka och tacksamhet. Obehaget hade jag gärna varit utan, särskilt som jag fortfarande lider av det. Det påverkar mitt liv genom att det begränsar min ork och mina möjligheter till att göra de förändringar jag vill göra. Mitt i allt kan jag ändå känna en tacksamhet över det jag upplevt. Negativa händelser är jobbiga, men om man orkar ha rätt inställning kan de leda till utveckling och nya vägar. Min sommar har varit den jobbigaste på länge men samtidigt den skönaste på länge: jag har haft så många underbara dagar med min familj – dagar som gett mig enorm glädje och fyllt mig med tacksamhet. Dels med min mamma, som jag hjälpt lämna sitt hus där hon bott i över 40 år, med allt vad det inneburit av gamla minnen i skrymslen och vrår, dels med mina fina killar och min exman, som jag tillbringat härliga sol-, bad- och matdagar med, i Sverige och utomlands (exmannen fick dock inte följa med till Kreta).

Det här med att känna tacksamhet. Vilken fantastisk väg till lycka och lugn. Jag har, trots bekymmer, oro och rädsla, känt så mycket tacksamhet den här sommaren. Jag önskar jag kunde avslöja det magiska receptet, att jag kunde säga hur jag gjort för att känna så. Men jag har ingen aning. Kanske är det lugnet efter stormen som gjort det. Kanske är det summan av mina erfarenheter hittills. Kanske är det någon eller några särskilda människor vars vägar korsats med min den här sommaren. Kanske är det den kärlek jag känner för min familj och som jag får tillbaka från dem jag älskar högst – inklusive mig själv.

Jag vill så gärna vara kvar i tacksamhetskänslan och lugnet. Inför höstens alla utmaningar (ja, de är många, både i privatlivet och på jobbet) försöker jag nu få till en struktur för att hinna göra allt som får mig att må bra. Jag längtar efter att komma ut i löparspåret och till gymmet igen efter tre månaders ofrivillig träningspaus. Jag ska återuppta mina yogapass. Jag söker nya musikaliska utmaningar. Jag måste skapa utrymme för att skriva. Så mycket jag vill göra. Jag hoppas så att tröttheten jag kände i våras inte berodde på min sjukdom, utan var tillfällig.

Trots att jag älskar sommarens lata dagar och lugna lunk längtar jag efter att komma tillbaka till vardagen och jobbet. Jag längtar efter allt spännande som kommer hända i höst, efter mina fina kollegor och de underbara vänner jag inte träffat på ett tag. Jag är nyfiken på de nya människor jag kommer möta och de redan bekanta som jag kommer se på med nya ögon.

Tacksam över livets alla färger.