Jag säger som påven: krama barnen!

Det är den sämsta uppmaning man kan ge i dessa tider. Om man tar den ur sin kontext. Men i sitt sammanhang är den tänkvärd och vacker. Uppmaningen från påven gäller att ta vara på tiden i isolering och komma ihåg att krama barnen. 

Att leva isolerat är inte helt lätt när vi är vana vid att gå eller åka vart vi vill, när som helst, med vem vi vill. Isolering i hemmet och stängda gränser har inte direkt funnits i våra tankar. Nu är det verklighet, hur otänkbart det än kändes för bara några veckor sedan. 

Nu ska vi minska våra sociala kontakter, helt undvika att träffa människor som riskerar att bli extra sjuka, sitta långt ifrån varandra på bussen (om vi ens åker buss) och har vi arbeten som vi kan utföra hemifrån ska vi inte vara på jobbet. Vi kan inte resa till andra länder, för vi är inte välkomna någonstans. Vi skickar våra mindre barn till skolan och vi vuxna sitter antingen själva vid jobbdatorn hemma eller åker till ett jobb som måste utföras på plats, kanske under extra tuffa omständigheter och med risk att själv bli smittad. För att sedan isolera oss hemma så mycket det bara går. Då är det lätt att fastna i ett negativt mönster. Att paralyserat stirra på en nyhetsrapportering som uppdateras lika ofta som man blinkar, och som för varje blinkning får en att må sämre. Eller fastna i mörka tankar: Hur länge ska jag behöva stå ut hemma utan att träffa vänner, gå på bio, gå på krogen? Hur länge ska jag orka pressen på jobbet? När kan jag hälsa på min gamla mamma igen? Har jag jobbet kvar nästa vecka eller har företaget där jag jobbar gått i konkurs?

Det är en märklig tid. Frågor som man för mindre än en månad sedan inte för sitt liv skulle kunna formulera ska man nu försöka hitta svar på. Jag är så trött på kvällarna efter att på dagarna behövt ta ställning till saker som jag, trots min livliga fantasi, aldrig trodde skulle kunna hända. Och jag har ändå, än så länge, ingen besvärlig situation. Jag bor i en inte så folktät småstad och jag jobbar inte i vården. Jag är inte politiker och jag är inte någon expert som måste uttala mig på dagliga presskonferenser och sedan bli utskälld i sociala medier. Jag lider med alla som sliter för att vi ska få vård, mat och mediciner i våra butiker, rena skolor och arbetsplatser, undervisning på ett helt nytt sätt. Alla som oroar sig för om de har jobbet kvar om en vecka. De som inte kan hälsa på dödssjuka familjemedlemmar på sjukhuset, eftersom det är besöksförbud. 

Det vi människor skulle behöva mest av allt nu – social gemenskap och kramar – ska vi inte ägna oss åt. I alla fall inte i någon större omfattning. För egen del har jag valt att dra ner på mina sociala kontakter till ett minimum för att försöka undvika att bli smittad. Allt för att, så långt det är möjligt, skydda sonen som tillhör en riskgrupp. Jag träffar inte min älskade, som i sitt jobb träffar många människor och därmed utsätts för smittorisk. Jag träffar inte son nummer två, då han varit utomlands och kan ha blivit smittad. Minstingen är just nu frisk, men kan vara en potentiell smittorisk eftersom barn verkar kunna vara symtomfria även om de är smittade. Så här gör jag idag, men det går förstås inte att leva så i flera månader. Då hamnar jag nog på psykakuten.

Vad gör jag för att inte tänka på allt jag inte kan göra, det som var självklart för bara en vecka sedan? Vad gör jag för att stilla min oro? Jag tänker på påvens uppmaning. Att ta vara på tiden i isolering: jag får ett avbrott av lugn i en annars hektisk tillvaro. Att krama mina barn: jag kan inte krama alla fysiskt, för jag har inte alla här, men jag kan visa dem omtanke på andra sätt. Ge dem digitala kramar. 

Vi har alla en viktig roll i det här coronadramat. En del är förstås att stanna hemma om vi är sjuka. En annan är att ta till oss påvens ord. Att göra något positivt av isoleringen. Att påminna oss om att ofta och mycket krama dem vi lever med. Att mildra barnens oro över det okända och kanske skrämmande. Att visa omtanke om dem vi inte kan krama irl. 

Varma, virtuella kramar till dig!

Jag kan inte sluta le

Jag är så otroligt glad för min nya kör, Nyköping Gospel Group. Vilken lycka det är att få uttrycka sin glädje, tacksamhet och kärlek genom att sjunga! Dessutom har jag hamnat i ett underbart gäng av varma och kärleksfulla människor, där jag känner mig så välkommen. Just nu förbereder vi oss för att göra mässan Take me to the cross av Evelina Gard/Magnus Ahlgren, en gång i Nyköping och en gång i Finspång. Kören har gjort den förut, men för mig är allt nytt. Mycket text och många toner som ska repas in. Men så härligt det är! Jag låter musiken strömma ut på hög volym i huset och sjunger med. Jag sjunger vid matbordet och förklarar för barnen att det inte går att låta bli. ”Stäng av musiken då mamma, så kanske det går att låta bli”, säger minstingen kärleksfullt, men när jag inte gör det nynnar han istället med och diggar med hela kroppen. Det är så det är med gospel; det går inte att låta bli att nynna med, att vara still eller att sluta le.

Efter år av en hel del sorger och bekymmer är mitt liv på väg in i en ny fas av lugn, tacksamhet och mycket kärlek. Tro och tillit har burit mig genom alla besvärligheter. Det här bibelordet, som jag fastnade för under min konfirmationstid, känns mer aktuellt än någonsin: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.” (Jeremia 29:11) Oavsett vad du tror på, en gud, andlighet eller om du är ateist, är du en del av världsalltet, samma kärlek, samma liv. Njut av din tid på jorden. Hitta ditt sätt att uttrycka glädje och tacksamhet och att finna tröst när du behöver. Ge kärlek till dem du möter. Livet blir så mycket bättre då. Och kom gärna och lyssna på Nyköping Gospel Group. Tror du inte på det vi sjunger, hitta din egen tolkning. Jag garanterar dig oavsett en stunds musikglädje.

Män man inte ska bli kär i

En vän berättade om sin kärlek till en gift man. Kärleken var ömsesidig, men han hade valt att stanna i sitt äktenskap. Min väns dröm om en gemensam framtid var över. Så sorgligt. För alla. För min vän förstås, som hade hoppats. Men också för mannen och frun, som uppenbarligen inte har det fantastiska äktenskap som de antagligen önskar.

Vissa säger att man ska strunta i kravlistor och vara öppen för någon som kanske faller helt utanför den ram man satt upp, när man söker en partner. Ja, urvalet blir ju definitivt större. Och jag tror att man kan hitta oanat fin kärlek om man kastar kravlistan och vågar öppna sitt sinne. Men vägen dit kan sannerligen vara skumpig!

Jag har ett antal väninnor som befinner sig i samma situation som jag, det vill säga har separerat från ett långt förhållande och gärna vill, kanske inte just nu men så småningom, leva i en kärleksrelation igen. Det ser lite annorlunda ut på partnermarknaden när man är runt 50 jämfört med när man var runt 25, har jag och mina väninnor krasst konstaterat. Där finns varannanveckaspappor, exgifta som ligger i bitter fejd med sin exfru och män som blivit avsevärt mer gubbiga än vi har blivit tantiga. Men sådana saker går att hantera eller ha överseende med om allt annat stämmer. Däremot finns det några omständigheter som nästan garanterat ger trubbel. Här är min lista över män som man bör akta sig för att bli kär i:

  • Män som är så desperata att hitta någon så de pratar om att synka barnveckor redan på första dejten.
  • Män som dejtar flera kvinnor samtidigt, utan att tala om det.
  • Män med trasiga själar som behöver en terapeut mer än en partner.
  • Gifta män som gärna har en affär vid sidan om men som, när det ställs på sin spets, inte vill lämna sin trygga tillvaro med frun, även om äktenskapet lämnar en del övrigt att önska (Så klart, för vem går in i en otrohetsaffär om man lever i en underbar relation?).

(Den sista punkten behöver du förstås inte bry dig om, om du själv är ute efter en affär eller föredrar att vara med en man som aldrig kommer ställa några krav på dig.)

Bakgrundskontrollen bör vara gedigen innan man ger sig hän och kastar sig in i förälskelsebubblan. Som till exempel:

  • Gör kreditkontroll
  • Begär utdrag ur brottsregistret
  • Säkerställ att han inte har missbruksproblem av något slag
  • Be om personbevis eller annat för att säkerställa att han är ogift

Cyniskt? Ja, fruktansvärt! Men sanningen är egentligen den att jag fortfarande tror på den där rosaskimrande kärleken, trots de smällar jag själv och mina väninnor fått. Och jag tänker inte begära utdrag ur brottsregistret om Han dyker upp. Men kanske ett personbevis…