När det är mycket på jobbet är det här en lagom nivå på kvällslektyren. (Nej, det är inte en lärobok från min arbetsgivare.)
Bara nÃ¥gra sidor till…
Min egen lilla stund på kvällen, när barnen är nattade, köket röjt och tvätten hängd, är min livlina i vardagen. Det är då jag hämtar kraft och laddar för alla uppgifter jag måste klara. Det är då jag besöker min mentala mack. Jag hinner inte alltid tanka fullt, ganska sällan faktiskt, men den där lilla påfyllningen kan räcka och göra stor skillnad.
Ett av mina bästa sätt att ladda om och upp på är att läsa. När jag har huvudet fullt av tankar av de mest skiftande slag, som jag har just nu, orkar jag inte med någon tyngre litteratur. Då blir det deckare eller mysböcker som den jag för tillfället läser: Kate Mortons En välbevarad hemlighet. Jag har väntat på e-boksversionen, som tyvärr dröjde ett tag, men nu har jag lånat den på bibblan. Jag fullkomligt älskade Mortons första bok Den glömda trädgården. Ingen av hennes senare böcker har levt upp till den första, tycker jag; får se om den senaste gör det.
Nu är det egentligen för sent för att läsa; jag borde sova. Min egna lilla stund blev inte längre än tiden det tog att skriva det här inlägget. Men jag drar ut pÃ¥ stunden bara lite till. Bara nÃ¥gra sidor i boken…
Att döda eller inte döda, det är frågan
Jag har funderat på om jag ska döda den. Bloggen. Sedan jag började jobba har jag inte hunnit uppdatera så mycket som jag skulle vilja. Inte har inläggen riktigt det innehåll jag skulle vilja heller. Jag skriver ju inte så mycket för tillfället. Inte skönlitterärt i alla fall. Den här veckan har jag skrivit en del för Kammarkörens räkning. Och till på måndag ska jag ha en verksamhetsberättelse klar. Det är alltid roligt att skriva, men jag går nog LITE mer igång på mordhistorier än verksamhetsberättelser.
En annan anledning, förutom att jag numera är heltidsarbetande (med lönearbete, ska tilläggas – heltidsarbetande var jag innan ocksÃ¥), är att jag har fÃ¥tt en massa roligt att läsa. TvÃ¥ skrivande vänner har skickat mig sina ännu icke publicerade manus för att lÃ¥ta mig läsa. SÃ¥ spännande och inspirerande! Jag är djupt imponerad av mina vänners disciplin och uthÃ¥llighet. Och inte minst av det de skriver.
Och så har jag en ny blogg att läsa, Pias Lilla Kulturblogg. Heja dig, Pia. Ska bli så roligt att följa dig!
Bloggen, ja. Min egen. Nä, det blir inget mord. Den får fortsätta leva. Trots färre uppdateringar. Häpp!