Kategori: Livet

Jag har väldigt livlig fantasi. Behöver inte många intryck för att mina tankar ska dra iväg. Det positiva är att jag är kreativ. Jag kan komma på en massa idéer när jag sitter på ett jobbmöte, ibland fler än jag hinner berätta om för mina kollegor. Eller så hittar jag på en historia om personerna som sitter bredvid mig på caféet, medan jag dricker en gokaffe med en väninna. Den dåliga sidan är att jag, när jag är orolig över något, ser de allra värsta scener man kan tänka sig framför mig.

Trots min fantasi, hamnade jag i början av sommaren i ett drama jag inte ens i min allra vildaste fantasi hade kunnat tänka mig skulle kunna hända i verkligheten. Ja, i alla fall inte mig. Jag har fått kontakter på ställen jag aldrig trodde jag skulle vara ”stamkund” på. Jag har lärt mig att trots att man väljer en till synes trygg väg, kan den vara den mest otrygga stig man vandrat. Men jag tror att livet ger en de prövningar man behöver för att växa. Och att man får dem när man klarar av dem. Jag hade vänner som kastade allt för att stötta mig när jag behövde det. Tack ni underbara! Ni vet själva vilka ni är. Jag är så oerhört tacksam för att ni finns där och för att ni lyssnar på mitt ältande. All min kärlek till er.

Orostankar bekämpas bäst med hårt fysiskt arbete. Som tur är har jag haft mycket av den varan på sistone. Och dessutom under tidspress. Jag har hjälpt min lilla mamma att tömma sitt hus som hon bott i under en hel livslängd. Vi har haft många goda skratt när vi hittat gamla glömda saker längst in på kattvindarna. Som en egensydd cancandräkt jag hade på en skolshow som spelades på Stora scenen på Liseberg 1984. Eller ett gammalt foto på brorsan och mig från köket på Hagåkersgatan 7C (han 8 nånting, jag 1) – jag med en gul undulat på huvudet, en synnerligen fånig min i fejjan, han med tjocka svarta glasögon och en leende upp till öronen. Mellan skratten har det varit en del jobb. Ganska mycket jobb. Två fulla containrar, femtielva turer till tippen och Erikshjälpen. Men nu är mamma på plats i sitt nya boende. Med brorsan och svägerskan nära, när hon behöver någon. All min kärlek till er, A&A, för att ni finns för mamma.

Mellan turerna till containern och nostalgitripperna är det några ord som snurrat i mig, ord från den älskade barnboken (är det bara en barnbok?) Vem ska trösta Knyttet? Just den här delen har jag av någon anledning tyckt bäst om. Kan den fortfarande utantill. Jag tror orden vill säga mig något.

Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop. Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra. 

Rädslan får aldrig segra. Men ibland klarar man det inte ensam – inte ens om man är superwoman;). Tack ni som hjälper mig att känna att kärleken till livet segrar över rädslan!

 

Jag har flera personer i min närhet som just nu går igenom svårigheter och tuffa utmaningar i livet. De har alla olika sätt att hantera sina utmaningar. För lika olika som vi är som människor, lika olika ser våra copingstrategier ut.

En hanterar sin svåra förlust med att vara totalt öppen med sin situation för vänner och kollegor och hoppas på stöd och förståelse för att hen kanske inte är så glad som vanligt, inte orkar delta på fikarasten och kanske måste gå från jobbet lite tidigare.

En annan väljer en ny väg i livet och kör på i 190 fast det kanske inte känns som helt rätt väg. Men genom att kasta sig in i ett nytt sammanhang och låta sig svepas med, utan att ägna så många tankar åt om det verkligen är rätt sammanhang, blir det mindre plats för smärtan.

En tredje har skapat sig en egen verklighet som är så sann för hen själv att omvärldens försök att få hen att vakna upp är helt lönlösa. Denna verklighetsflykt är förstås bara ett sätt att skjuta upp den oundvikliga smärtan, som hen måste ta sig igenom förr eller senare. Men ack så skönt just nu.

För en annan är en utväg att söka stöd och råd från en vän (i det här fallet jag). Genom att visa sig sårbar, blotta sina rädslor och välja att ta uti med dem, tar hen ett stort steg i en läkande riktning. Jag är tacksam att jag fått förtroendet att lyssna och försöka hjälpa.

Jag har, trots att jag flera gånger stött på motgångar som fått marken att gunga rejält, inte lyckats utveckla en universal-copingstrategi. Man kan tycka att jag borde ha knäckt den koden vid det här laget. Så vilka har varit mina överlevnadsstrategier? De långsiktiga strategierna har varit att byta jobb (gärna till en helt ny bransch) eller gå en utbildning.

De kortsiktiga sätten att hitta livsglöden igen är flera. Det säkraste kortet är att umgås med andra människor. Det är det i särklass bästa sättet för mig att återfå energi och hitta nya perspektiv. Tyvärr är det ofta jobbigt att ta det första steget ut bland folk när det är som mörkast i mitt inre. Om det inte funkar att träffa människor irl är det näst bästa sättet att möta människor och se nya miljöer och världar att läsa böcker. Att lyssna på musik och lägga något gott på tallriken är andra sätt att hämta kraft. Nyligen har jag upptäckt en för mig okänd strategi: att dra ner på tempot…

Den ytliga strategin tröstshopping brukar också funka – om än ytterst tillfälligt. Ett par nya skor, ett nytt klädesplagg eller en bukett blommor till mig själv. Ger lindring ett litet tag. I bästa fall hinner den värsta ångesten över den utmaning jag ställts inför gå över och jag har hittat ett sätt att ta mig igenom den.

Nu har jag återigen valt den kortsiktiga strategin shopping. Men den här gången är det inte kläder, lyxiga hudvårdsprodukter eller böcker, som brukar vara det jag tröstshoppar. Nej, nu är det en upplevelse. För mig och barnen. Och alldeles oavsett om det är en kortsiktig strategi för att klara mina nuvarande utmaningar eller en klok investering i min och mina barns hälsa och vårt välmående, så tycker jag att jag är värd detta. Barnen är det definitivt.

Vad har du för copingstrategier?