Den svåra frågan

image

”Varför just jag, mamma?”

Frågan är lika svår varje gång den kommer. För vad ska jag svara?

Ja, varför just du, älskling? Det har jag frågat mig så många gånger. När jag sett dig fjättrad vid respirator och femtioelva medicinslangar. När jag sett dig helt utslagen av en vanlig magsjuka. När jag sett dina blåa läppar, som jag visste betydde en syremättnad på under 85%. När jag sett dig hopplöst sist med kompisarna långt före. När jag sett dig bli helt utmattad efter en vanlig skoldag. Men jag har också sett hur glad du blivit när du klarat av något: när du lärde dig gå vid två och ett halvt års ålder, när du konstruerat något i ditt huvud och sedan byggt det och fått det att funka, när du sparat ihop till din första gitarr, när du slog till en bearnaise som smakade bättre än pappas. Och det trots allt du varit med om. Eller kanske tack vare.

Igår pratade jag med en vän som jag inte pratat med på länge. En vän som tvingats gå igenom saker som ingen skulle behöva gå igenom. Hennes liv har tagit en annan vändning än den hon drömt om och tänkt sig. Varför just hon? Hon sa det inte rent ut, men så klart har hon ställt den frågan någon gång under allt det jobbiga. Jag undrar också, varför just hon?

Kanske är det så att svårigheterna väljer oss. Eller så är det vi som väljer svårigheterna. Det finns de som tror att vi återföds gång på gång och att vi själva väljer till vilket liv vi ska återfödas. Om vi väljer ett liv fullt med bekymmer och elände är det för att vi behöver lära oss något. En provocerande tanke, för vem väljer att födas till extrem fattigdom, våld och förnedring? Även om syftet är att man ska lära sig något. Men om det är så att alla själva valt sitt liv betyder det att vi inte ska gå runt och tycka synd om andra. Däremot ska vi förstås vara så bra medmänniskor som det bara går och visa respekt för och omtanke om varandra. Det är en teori, eller kanske överlevnadsstrategi, bland många. Jag vet inte om jag köper just det resonemanget.

Ibland, när jag känner mig stark, tycker jag att det där med att svårigheterna väljer oss nog är en bra förklaring. Men lika ofta ser jag bara meningslöshet med att människor i värld tvingas uppleva så mycket elände. Det hade varit skönt att ha en teori att hålla fast vid. Något jag kunde säga att jag trodde på. Som gjorde det enklare att svara på frågan: Varför just jag?

Nu blir mitt svar: ”Jag vet inte, älskling. Men kanske är det för att du klarar av det. Du kämpar varje dag med svårigheter de flesta inte ens kan föreställa sig och är ändå en av de gladaste personer jag känner. Kanske är det för att du ska visa oss andra att det går. Att man klarar mer än man tror.”

Ibland tror jag på vad jag säger. Ibland inte. Men en sak vet jag: jag måste säga orden som ger hopp, inte hopplöshet. Kanske är det min läxa i det här livet.

Magic child

crybaby

Äldste sonens klass hade klasskonsert idag. Så underbart att ha fått följa dessa ungdomar från sjuan till nian och se den fantastiska utveckling de gjort! (Varje ytterligare gång jag får uppleva ungdomarnas musikglädje blir det än mer obegripligt hur kommunens politiker kunde avskaffa musikklasserna i Nyköping.)

Så klart är man som förälder mest stolt över sitt eget barn. Och ikväll är jag så in i norden stolt över mitt hjärtebarn, my magic child. Endast kompad av en kompis på trummor (mycket bra!) körde han Jimi Hendrix Voodoo Child. Okej, jag har hört sonen spela den ett antal gånger hemma, men det är ändå speciellt att se honom på scen, han och gitarren, fokuserad, njutandes, cool. Och som han spelade! Jag kan säga så, för det var inte bara jag som hans mamma, som tyckte det var bra.

Han – hjärtebarnet med sÃ¥ mycket emot sig i livet – sÃ¥ full av livsglädje. Varje gÃ¥ng jag ser den glädjen tänker jag att han har sÃ¥ mycket att lära mig, hans mamma. (Visst, det är mÃ¥nga gÃ¥nger jag känner det omvända ocksÃ¥. Alla föräldrar vet att fÃ¥ kan reta gallfeber pÃ¥ en som det egna barnet.) Jag känner mig inte alltid sÃ¥ nöjd med hur jag själv hanterat den kris det innebar att bli mamma till ett hjärtebarn. Ärren är fortfarande djupa och i vissa situationer blir de till sÃ¥r igen. Jag borde ha läkt, ärren ska inte spricka upp, men det gör de ändÃ¥ ibland. SÃ¥ skönt det dÃ¥ är att se sin magic child pÃ¥ scen, full av musikglädje, riva loss en lÃ¥t skriven Ã¥ret innan hans mamma föddes. Och dÃ¥ klarar jag att tänka: livet handlar inte om att försöka undvika smärta utan att lära sig att förhÃ¥lla sig till den och att lära sig nÃ¥got av den.

En ickerecension

image

”När man har en stor sorg i kroppen blir man inte särskilt trevlig.” Annika Koldenius

Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda recenseras i dagens SvD. Eller inte. För hur kan man recensera en bok som är en djupt personlig framställning om att förlora ett barn? Vilket recensenten ocksÃ¥ skriver: ”Ska jag tycka till om interpunktionen, dispositionen, tonen? Omöjligt.” 

Om du har friska barn och vill fÃ¥ perspektiv pÃ¥ ditt liv som förälder – läs boken. Om du har ett sjukt barn och vill känna dig mindre ensam i dina känslor – läs boken. Om du vill fÃ¥ mer förstÃ¥else för hur det kan vara att leva med ett sjukt barn, och att förlora ett barn – läs boken. Eftersom jag inte har nÃ¥gon erfarenhet av att förlora ett barn kan jag inte säga om boken kan vara en källa till tröst och samhörighet, men jag kan tänka mig det. Den ger hopp om att det gÃ¥r att fortsätta leva efter att det värsta hänt. Ja, att till och med orka skriva en bok om det värsta.

Recension: Vi var alltid beredda – Annika Koldenius (Sakprosa) | Litteratur | SvD.