Att vara beredd på det värsta

image

Igår började jag läsa den här boken. En alldeles nyutkommen bok om att ständigt vara beredd på det värsta – att förlora sitt barn. Om att hur man än förbereder sig så spelar det ingen roll. När det värsta händer rämnar marken.

Jag läser och känner igen mig. Skrämmande väl. Men med den oändliga skillnaden att mitt barn lever.

När jag läser avsnitten om hur det var i början, när den lille var nyfödd, kastas jag 15 år tillbaka i tiden. Precis så var det för mig att bli mamma första gången. Jag satt ensam i lägenheten med min bebis, eftersom vi inte fick träffa andra mammor och barn på grund av infektionsrisken. Jag gick till BVC när inga andra barn var där, av samma anledning. Jag ”ammade” en elektrisk bröstmjölkspump, vägde blöjor och noterade hur mycket min bebis åt. Jag förbannade föräldrar som klagade när deras barn inte inte sov hela natten. Jag tillbringade mer tid i sjukvården med min nyfödde än jag dittills gjort i hela mitt liv. Jag levde med en ständig skräck för att min son skulle dö.

Jag läser och glömmer nästan att andas. Och tänker att det är bra att någon orkat skriva en bok som den här.

Tonårsfirande och bröllopskupp

De sista dagarna av min semester blev festliga. Och omvälvande.

tårta

I fredags blev son nummer tvÃ¥ tonÃ¥ring. Min lilla bebis – plötsligt tonÃ¥ring. Ja, det känns sÃ¥. Vart har alla Ã¥r tagit vägen? Jag är sÃ¥ dÃ¥lig pÃ¥ att minnas. Förlossningen minns jag klart, men sedan. Hur var det när han var fyra? Ã…tta? Tio? Det krävs att jag tittar pÃ¥ bilder eller hör nÃ¥gon berätta om händelser (nÃ¥gon som är bättre pÃ¥ att minnas än jag) för att jag ska fÃ¥ ett tydligt minne. Eller känner en doft. DÃ¥ kan jag till och med minnas sinnesstämningar. (Som doften av tjära som direkt för mig tillbaka till morfars garage, där jag älskade att kliva runt bland dammiga grejer och hitta pÃ¥ historier.) Hursomhelst, nu är bebisen tretton och pÃ¥ allvar pÃ¥ väg att klippa navelsträngen. Men jag tror att jag kan räkna med hans varma kramar ett tag till och säkert diverse av hans mindre mogna beteenden när saker gÃ¥r honom emot.

IgÃ¥r Ã¥kte jag 38 mil för att gÃ¥ pÃ¥ 100-Ã¥rskalas. Trodde jag. Nyss ankommen till min lilla mamma satt jag och funderade pÃ¥ om jag skulle ta bort det nÃ¥got avskavda lacket pÃ¥ tÃ¥naglarna och mÃ¥la nytt när brorsan ringde. Han som var ena halvan av 100-Ã¥ringen som skulle firas. ”Kommer ni snart?” ”Ehh, jag uppfattade att det var frÃ¥n klockan fyra, klockan är ju bara kvart i fem.” ”Det börjar bli mycket folk här nu, sätt er i en taxi och kom nu.” Jag förstod pÃ¥ tonläget att det var bäst att snabba pÃ¥. Som tur var lyckades jag övertyga mamma om att inte ta bussen, som var planerat, utan att kasta oss i en taxi. Väl framme kom brorsan oss till mötes innan vi ens hunnit sticka foten ur taxin. En vän kom med vinglas och lotsade oss till de andra gästerna. ”Undra varför det var sÃ¥ brÃ¥ttom. Alla sitter ju här helt lugnt med sina glas och smÃ¥pratar” hann jag tänka. Inga grillar igÃ¥ng, ingen mat som stod och blev kall. NÃ¥ja, jag hade fullt upp med att hälsa pÃ¥ alla, sÃ¥ jag funderade inte mer pÃ¥ det.

Och sÃ¥. Den kvinnliga vännen som försett oss med vinglas, tog till orda. 100-Ã¥ringen, det vill säga min bror och hans sambo, togs upp pÃ¥ det nybyggda trädäcket, sambon fick tvÃ¥ gladiolus i famnen (”varför bara hon” for genom mitt huvud och ”gud, de ser precis ut som ett brudpar”) och en kostymklädd karl med bok i handen klev fram frÃ¥n ingenstans. Det tog nÃ¥gra sekunder, sedan gick insikten frÃ¥n hjärnan till hjärtat. Och mina ögon svämmade över.

Det blev en fantastisk kväll. Vigselakten var underbar, även om jag för min del mest var i chock (positiv sådan). Effekten av den totala överraskningen la sig dock så småningom och jag kunde njuta av god mat, härliga människor och schysst livemusik. Jag är så glad över att dessa två människor funnit varandra. De är båda två så värda att få leva i kärlek och omtanke. Tack fina Ann och Anders för att jag fick vara med och dela denna omvälvande och magiska kväll!

annanders

Tankar vid en medicindosett

image

Varje vecka laddar jag dosetten med veckans medicindos för mitt hjärtebarn. Han kan mycket väl göra det själv, han har full koll på sina mediciner. När han är bortrest laddar han dosetten på egen hand och varje dag håller han själv reda på när han ska ta sina mediciner. Men det är så svårt att släppa taget, jag har hållit ordning på hans mediciner i över femton år; sett till att han tar medicinen, kollat att det finns tillräckligt hemma, hämtat ut på apoteket, ringt kardiologmottagningen för att få förnyat recept. Sedan han kunde övergå från flytande till enbart tabletter, laddat dosetten.

Ibland får jag frågan: hur är det att leva med ett hjärtbarn? Ja, hur är det egentligen? Jag vet inget annat, för hjärtebarnet var mitt första barn. Men jo, så klart vet jag skillnaden. Efter att jag fått två barn utan funktionshinder. Det är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Och varje dag slås jag över livsgnistan och optimismen i mitt hjärtebarn. Jag tror han har kommit till just mig för att jag behöver det.

I lördagens SN läste jag en intervju med en kvinna som jobbar som medium och healer, Monica Haglund. Hon är övertygad om att alla människor själva gör upp sin livsplan. I livsplanen ingår att vi ska gå igenom olika prövningar för att växa som människor.

”Du gör upp din egen livsplan pÃ¥ andra sidan och gör upp den bara för att du ska hit för att lära dig mer. Vi har läxor här som vi ska utföra. I grunden handlar det om att hitta vad du vill göra med livet. Varför är du här? En del hittar aldrig svaret utan gör samma misstag om och om igen.”

Provocerande? Ja, lite. Tänk alla som dör alldeles för tidigt. Vad var meningen med det? För att inte tala om alla som lever i krigshärjade och fattiga delar av världen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om tanken om en egenvald livsplan. Men hur som helst, om vi kan lära oss något av de prövningar vi utsätts för i livet, för det oss framåt som människor. Kanske kan det leda till att vi gör något för en medmänniska som gör att den mår bättre. Om det så bara är ett vänligt ord till någon som behöver det just då.

Tänker jag och stänger locket till dosetten. Jag motar bort mina svarta tankar, som kommer ibland när jag tänker på mitt livs prövningar, och bestämmer mig: jag ska göra den här dagen till en glad dag. Jag ska tänka ljusa tankar och känna glädje över de saker jag får uppleva idag. Jag ska sprida värme omkring mig, till dem jag mött många gånger förr och dem jag möter för första gången.

Kanske händer det något som gör att jag inte klarar att bete mig som jag tänkt. Man beter sig som bekant inte alltid som man skulle vilja och säger ibland saker man inte alls tänkt sig att säga. Det är att vara människa. Men kanske är det viktigaste just detta: att vilja, att försöka. En god föresats. För utan goda föresatser får vi förlita oss på slumpen. Och slumpen är inte alltid välvillig.