Publicerat

Semesterkur

image

Idag var sista arbetsdagen på fyra veckor. Den här semestern är efterlängtad och välbehövlig. Vi har inga stora planer, men det blir miljöombyte och mycket tid med familjen. Och lite tid för mig, hoppas jag. Mitt bästa sätt att koppla av, vid sidan av att sjunga, är att läsa böcker. Den här semestern ska jag också få till en ut-och-jogga-vana (till en början ut-och-lunka-vana). Tyvärr är jag fortfarande inte helt kry från min förkylning, men det blir jag väl snart.

Jag har laddat upp med en massa aloe vera-produkter, som ska göra mig mer välmÃ¥ende pÃ¥ tre mÃ¥nader. Tog första shoten av dunderdrycken, 100% aloe vera, när jag kom hem frÃ¥n jobbet. (Följde upp med en GT, hoppas inte det tar effekten av dunderdrycken.) Blir spännande att följa den utrensningsprocess som tydligen sätts igÃ¥ng i kroppen. Har ocksÃ¥ köpt ett dunderserum och en dunderögonkräm som jag hoppas ska göra att jag ser tio Ã¥r yngre ut efter semestern. Kanske skulle ta en före och efter-bild…

Tack för inspirationen, Hannah! Jag ser fram emot resultatet.

Publicerat

En mysig tradition

födelsedag

Traditioner är inte heliga för mig. Jag är alltid öppen för nya företeelser, nya miljöer och nya människor och fÃ¥r jag möjlighet att uppleva nÃ¥got av detta säger jag lätt ja, även om jag skulle missa en gammal tradition. Jag skulle mycket väl kunna sitta pÃ¥ en söderhavsö pÃ¥ julafton utan vare sig julgran eller julklappar (sill och gravad lax kan man ju äta när som helst). Jag skulle kunna umgÃ¥s med ett gäng nya bekantskaper pÃ¥ midsommarafton utan varken SmÃ¥ grodorna eller matjessill (men jag skulle nog smuggla ner en flaska Linie Aquavit eller OP för säkerhetsskull). Därmed inte sagt att jag har nÃ¥got emot traditioner – tvärtom. Jag älskar att känna doften av granbarr inomhus medan jag tittar pÃ¥ Kalle Anka med mina närmaste. Och kombinationen matjessill, familjen och dag som aldrig blir natt är nästan oslagbar. Men jag skulle överleva utan dessa traditioner nÃ¥gon gÃ¥ng ibland.

Däremot skulle traditionen att gratta familjens födelsdagsbarn med frukost på sängen, sång och paket kännas märklig att vara utan. Det är så mysigt att smyga upp tidigt (hur tidigt beror på födelsdagsbarnet; är personen i fråga i tonåren räcker det att stiga upp strax före lunch), fixa älsklingsfrukosten, duka fint och tända ljus, viskande väcka övriga i familjen, samla ihop paket och alla mer eller mindre halvsovande familjemedlemmar och ta ton.

Precis så började morgonen idag när maken skulle grattas. Han väcktes av doften av nybakta scones, de ljuva stämmorna av sin hustru och sina två yngsta och en skrovlig tonårsstämma. En mysig start på dagen för alla.

Ja, kanske inte för tonÃ¥rssonen. Han kröp ner under täcket igen och somnade om. Och sover fortfarande i skrivande stund (som är 11.17)…

Publicerat

Nerbäddad

Det började i bilen på väg hem igår kväll. Först lite diffust, sedan tveklöst tydligt. Ont i halsen. Jag får ofta ont i halsen när jag sovit för dåligt, men den här helgen har jag verkligen vilat ut, så det fanns bara ett: på väg att bli krasslig.

Mycket riktigt: vaknade idag med ännu mera ont i halsen. Kan väl ändå inte vara så farligt, tänkte jag, och slängde benen över sängkanten. Jo. Tog en alvedon och kröp tillbaka ner under täcket.

Jag avskyr att vara matt och orkeslös. Mitt vanliga jag har en massa energi (jag kanske inte alltid använder den på rätt sätt, men det är en annan fråga); bestämmer jag mig för att göra något, så gör jag det, oavsett hur lite sömn jag fått eller hur mycket annat jag också måste göra. Därför är det en konstig känsla att inte orka mer än det mest nödvändiga: mejla jobbet att jag inte kommer och fixa lunch åt ett av de sommarlovslediga barnen (och mig själv). Samlar just nu kraft till att hämta minstingen på dagis.

Samtidigt som jag känner mig frustrerad av att inte ha min vanliga ork, känner jag tacksamhet över den ork jag i vanliga fall har. När jag inte har ont i halsen. För vad är väl lite halsont, egentligen? Ingenting. Imorgon eller i övermorgon är jag som vanligt igen. Till skillnad från människor som av någon anledning aldrig har någon ork att tala om. Det är nyttigt för en sådan som jag, som alltid flänger från det ena till det andra, att stanna upp ibland. Även om det är ofrivilligt. Så tack, halsbaciller, för en stunds eftertanke.

Och tack för att ni ger mig lite extra tid att prova mitt nya tangentbord. Mycket roligare, och snabbare för en 45-åring, som fortfarande inte lärt sig att använda båda händerna på tangentbordet på skärmen.

image