Det finns många olika sätt att hantera kriser, vissa sätt tar en igenom krisen, medan en del gör att man stannar kvar i krisen eller till och med får det värre. Jag har blivit lite nördig genom åren efter de kriser jag själv har upplevt; jag tycker det är väldigt intressant att se hur andra hanterar svårigheter de möter. De senaste åren har många öppnat sig för mig, kanske för att de vet att jag gått igenom en del jobbigt, och berättat om bekymmer och svårigheter som de varit eller är med om. Jag lyssnar nyfiket, för att kanske kunna hjälpa genom att dela med mig av mina erfarenheter, men också för att lära mig något.
Jag har blivit ödmjuk inför livets komplexitet och våra olika förmågor att ta oss igenom utmaningar som möter oss. Det är lätt att döma andra som i kriser beter sig på sätt som man själv ser som omoraliskt och själviskt, och säga att man själv då aldrig skulle göra så. Men det är först då vi själva testas i egna kriser som det visar sig hur vi faktiskt beter oss. Kanske skulle du också göra precis den där, i ditt tycke, omoraliska handlingen som kollegan gör?
Vi kanske klarar att inte döma, men det kan hända att vi ser att personen i kris inte mår bra av sitt beteende, att det är ett flyktbeteende, och att det kommer göra vägen ur krisen längre. I värsta fall ser vi att beteendet är rent destruktivt och kommer göra krisen värre. Om vi har förmåga till medkänsla vill vi då gärna hjälpa. Är personen mottaglig, och vi verkligen använder medkänsla och inget annat, kan det vara ovärderlig hjälp. Men om personen i fråga inte kan se sitt beteende, och kanske inte ens vill kännas vid de bakomliggande orsakerna, kan vi inte göra något, oavsett hur duktiga vi är på att visa medkänsla. Endast den som själv vill utvecklas kommer göra det. Att utvecklas och växa som människa gör ont, är besvärligt och verkligen inte den lättaste vägen att välja. Men den enda, om man vill få nytta av svårigheterna och växa.
För mig var copingstrategin att i många år stänga ner mitt känslosystem, inte ställa så mycket krav på omgivningen och bli någon jag trodde att omvärlden ville att jag skulle vara. Innan jag stängde ner mitt system hade jag nära till starka känslor, både glada, lyckliga känslor men också sorgliga och smärtsamma känslor. Jag var inte rädd för att ta in starka känslor som gjorde ont, utan jag stannade i dem, lät dem fylla mig, lät dem ha sin gång. Men när jag stängde ner mig stoppade jag istället undan de starka känslorna i en låda och stängde locket. Från början var det starka smärtsamma känslor som hamnade i lådan, men med tiden hamnade sorgligt nog alla känslor som inte var lagom i lådan, även starka härliga känslor. Under många år var de känslor jag tillät mig känna ganska långt ifrån det jag definierar som passion.
Jag har lärt mig att det inte finns någon genväg förbi de jobbiga känslorna som uppstår i kriser. Om man vill ta sig igenom krisen, och växa av den, måste man våga stanna kvar i de svåra känslorna. Att låtsas som om de inte finns och bara rusa på, eller att döva dem på olika sätt, kommer inte göra så krisen blåser över. Och den kommer inte att få dig att komma snäppet högre i din utveckling som människa.
För att hitta ljuset i oss måste vi våga möta vårt mörker. När vi vågar möta våra mörkaste känslor och stanna kvar i dem, det är då vi kan finna ljuset. Ljus kan inte existera utan mörker; vi behöver mörkret för att förstå när det är ljust. Och när vi vet att vi klarar att vara kvar i de mörka känslorna kommer de inte att skrämma oss. Då kommer ljuset vara kvar.
Jag önskar dig en fin avslutning på det här året, min bloggvän. Var stolt över allt bra du gjort och se det du är mindre nöjd med som lärdomar. Se till att ge dig själv en riktigt bra start på 2019!
