Publicerat

Inside you is a light

Heavenly father, where is he now

everything you once believed is lost somehow

you pretend you’re happy, but deep inside

you cry, oh you cry

You said you wanted to change and here you are

well, when it hits you in the face

there´s no way to hide the scar

you reach for consolation

but the answer is inside

inside

inside

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

There’s no need for you to cry

come on baby, dry your eyes

you can fall back in the eye of the spirit

What can I say to make you understand

you don´t wanna hear me, still we’re the best of friends

you tell me I am preaching

and maybe you are right

I said, maybe you’re right

I can see that life’s been hard on you, but you know what

it’s been hard on me too, still it’s the life we got

I tell you there is comfort, inside you is a light

there’s a light

a light

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

Oh, don’t you know, don’t you know, know

lift one finger if you hear me

’cause I am the sound when it’s quiet

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

There’s no need for you to cry

come on baby, dry your eyes

you can fall back in the eye of the spirit

 

Eye of the Spirit – Eric Gadd

Publicerat

Att skapa sitt eget drama

Efter en sommar av drama utanför min kontroll skapar jag nu mitt eget drama. Eller, drama kan man inte riktigt säga att det är. Visserligen rullar det på i 190 just nu, men det är mera formel 1-bana än berg- och dalbana. Tack och lov. Tänk om det kan få vara så ett tag, att jag får välja själv när det ska bli åka av i backar och dalar. Tempo på platt mark är en annan sak – det går fort men man ser vägen framför sig.

Jag har kommit igång med mycket av vad jag föresatt mig. Nya musikaliska utmaningar genom att byta kör: efter 24 år i samma kör har jag tagit steget till en mindre kör som gör musik i en annan genre än jag är van vid. Jag har tagit mig till gymmet efter en lååååång paus. Och jag har återupptagit min yogaträning.

Återstår att komma ut i löparspåret och att ta tag i skrivandet. Det första är ganska lätt, bara att göra en ny spotifylista med uptempolåtar och jag är hemma. Inget som drar mig mer ut i spåret än en riktigt bra låtlista. Och så var det det där med att få till det strukturerade skrivandet. Bloggen är ett sätt. Men jag har ju idéer om annat också. Just nu finns de bara i mitt huvud. Men det är när man ska få ner idéerna i ord på datorn som det visar sig om de håller. Och det är när man sitter där och låter orden komma ut utan att tänka som nya idéer uppstår. Som kanske är mycket bättre än de som fanns i huvudet. Eller sämre. Men då är det bara att börja om! En fantastisk hobby (om man ser till att utöva den): att från ett blankt, vitt blad skapa ett svart myller som, i bästa fall, kan betyda något för någon.

Stycket om vad jag inte lyckats med är längre än det om vad jag faktiskt klarat av. Typiskt mig. Men jag tränar på att vara nöjd. Jag är nöjd med vad jag gjort.

Gott så. Sat nam.

Publicerat

Magic child

crybaby

Äldste sonens klass hade klasskonsert idag. Så underbart att ha fått följa dessa ungdomar från sjuan till nian och se den fantastiska utveckling de gjort! (Varje ytterligare gång jag får uppleva ungdomarnas musikglädje blir det än mer obegripligt hur kommunens politiker kunde avskaffa musikklasserna i Nyköping.)

Så klart är man som förälder mest stolt över sitt eget barn. Och ikväll är jag så in i norden stolt över mitt hjärtebarn, my magic child. Endast kompad av en kompis på trummor (mycket bra!) körde han Jimi Hendrix Voodoo Child. Okej, jag har hört sonen spela den ett antal gånger hemma, men det är ändå speciellt att se honom på scen, han och gitarren, fokuserad, njutandes, cool. Och som han spelade! Jag kan säga så, för det var inte bara jag som hans mamma, som tyckte det var bra.

Han – hjärtebarnet med sÃ¥ mycket emot sig i livet – sÃ¥ full av livsglädje. Varje gÃ¥ng jag ser den glädjen tänker jag att han har sÃ¥ mycket att lära mig, hans mamma. (Visst, det är mÃ¥nga gÃ¥nger jag känner det omvända ocksÃ¥. Alla föräldrar vet att fÃ¥ kan reta gallfeber pÃ¥ en som det egna barnet.) Jag känner mig inte alltid sÃ¥ nöjd med hur jag själv hanterat den kris det innebar att bli mamma till ett hjärtebarn. Ärren är fortfarande djupa och i vissa situationer blir de till sÃ¥r igen. Jag borde ha läkt, ärren ska inte spricka upp, men det gör de ändÃ¥ ibland. SÃ¥ skönt det dÃ¥ är att se sin magic child pÃ¥ scen, full av musikglädje, riva loss en lÃ¥t skriven Ã¥ret innan hans mamma föddes. Och dÃ¥ klarar jag att tänka: livet handlar inte om att försöka undvika smärta utan att lära sig att förhÃ¥lla sig till den och att lära sig nÃ¥got av den.