Äldste sonens klass hade klasskonsert idag. Så underbart att ha fått följa dessa ungdomar från sjuan till nian och se den fantastiska utveckling de gjort! (Varje ytterligare gång jag får uppleva ungdomarnas musikglädje blir det än mer obegripligt hur kommunens politiker kunde avskaffa musikklasserna i Nyköping.)
Så klart är man som förälder mest stolt över sitt eget barn. Och ikväll är jag så in i norden stolt över mitt hjärtebarn, my magic child. Endast kompad av en kompis på trummor (mycket bra!) körde han Jimi Hendrix Voodoo Child. Okej, jag har hört sonen spela den ett antal gånger hemma, men det är ändå speciellt att se honom på scen, han och gitarren, fokuserad, njutandes, cool. Och som han spelade! Jag kan säga så, för det var inte bara jag som hans mamma, som tyckte det var bra.
Han – hjärtebarnet med sÃ¥ mycket emot sig i livet – sÃ¥ full av livsglädje. Varje gÃ¥ng jag ser den glädjen tänker jag att han har sÃ¥ mycket att lära mig, hans mamma. (Visst, det är mÃ¥nga gÃ¥nger jag känner det omvända ocksÃ¥. Alla föräldrar vet att fÃ¥ kan reta gallfeber pÃ¥ en som det egna barnet.) Jag känner mig inte alltid sÃ¥ nöjd med hur jag själv hanterat den kris det innebar att bli mamma till ett hjärtebarn. Ärren är fortfarande djupa och i vissa situationer blir de till sÃ¥r igen. Jag borde ha läkt, ärren ska inte spricka upp, men det gör de ändÃ¥ ibland. SÃ¥ skönt det dÃ¥ är att se sin magic child pÃ¥ scen, full av musikglädje, riva loss en lÃ¥t skriven Ã¥ret innan hans mamma föddes. Och dÃ¥ klarar jag att tänka: livet handlar inte om att försöka undvika smärta utan att lära sig att förhÃ¥lla sig till den och att lära sig nÃ¥got av den.
