Tacksamheten över vardagligheter

Häromdagen läste jag en intervju med en man som varit svårt sjuk och vårdats på intensiven i flera veckor. I intervjun sa han: ”När jag låg på sjukhuset var det ingenting jag hellre ville än att ha vardagsproblem igen. Har man det så vet man att man mår bra.” Det är så spot on! I svåra kriser stannar världen och man kan nästan inte minnas hur det känns att bli irriterad över att barnen jämt ställer skorna och slänger skolväskan precis innanför ytterdörren, över kollegan som alltid kommer försent till möten, över att partnern aldrig fäller ner toaringen och aldrig kommer ihåg att handla hem det man bett om.

Facebook brukar ju påminna om inlägg man gjort för flera år sedan. När jag nyligen såg ett av mina inlägg från tiden innan kaos inträdde i mitt liv, hajade jag till och tänkte: Herregud, hade jag inget viktigare att säga än att mina rhododendron blommar fint nu! Men det är ju så det är när man har det ganska bra: man pratar om vardagliga saker. Vardagliga bra saker och vardagliga mindre bra saker.

När man har det jobbigt finns det inget hellre man vill än att komma tillbaka till den lugna vardagen, då en kris definieras som att spilla kaffe på skjortan innan ett viktigt jobbmöte eller att få magsjuka när man ska på en kul fest. Den dagen man gör det där lite banala inlägget om vad man åt till middag, att man dricker öl någonstans eller just har avverkat ett pass på gymmet, då har man det rätt bra. Nästa gång Facebook påminner mig om ett inlägg från time before chaos ska jag dela det. Och vara tacksam över att mitt Facebookflöde återigen kan fyllas av vardagsglädje och vardagsbekymmer.

En millisekund. Sen kommer käftsmällen.

En millisekund. Sedan kommer käftsmällen. Insikten att idag är allt annorlunda än igår. Du vill bara blunda och somna om. Svepas in i den aningslösa sömnen. Men det går inte. Din kropp vet, den tvingar dig att vara vaken, att vara i det som nu är. Du vill slita klumpen ur magen, koppla bort dig från kroppen som smärtar överallt, från tankarna som snurrar, från vetskapen att inget någonsin blir som förut. Inget av det går att göra. Du är kvar här, i det som är helt annorlunda än igår.

Jag vaknade upp i ett rum jag inte kände igen, i en säng som inte var min, i kläder jag inte visste att jag hade på mig och som borde bytts. Det tog en millisekund. Sedan kom insikten var jag var och varför jag var där. Min man låg bredvid mig. Han sov fortfarande. Var kvar i den lindrande sömnen. Min kropp var så spänd att jag trodde den skulle sprängas och det kändes som jag ville kräkas. Klumpen i magen invaderade hela mig. Jag blundade och försökte fly tillbaka in i sömnen. Men det var förstås omöjligt. Det fanns inget sätt att komma bort från smärtan.

Jag hade just vaknat på ett så kallat patienthotell, där anhöriga till sjuka som vårdades på sjukhus inkvarterades. På barnintensiven på det stora sjukhuset intill låg min fyra dagar gamla son. Han hölls vid liv med hjälp av livsuppehållande mediciner. Det var en vanlig onsdag två veckor före jul. Världen där utanför snurrade på utan avbrott. För mig hade livet stannat.

Det finns ingenting jag hatar mer än käftsmällen, som kommer en millisekund efter att man vaknat från sömnen man till slut lyckats få, i den första fasen av en kris. Jag hatar den, men jag vet också att det så småningom kommer dagar då den där käftsmällen inte längre kommer. Smärtan kommer alltid finnas kvar som ett ärr, men den invaderar inte längre din kropp med fysiska plågor och din själ med mörker. En dag kommer du känna någonting annat millisekunden efter att du vaknat: en smekning på din kind, som ett tecken på att du läkt.

För den som vågar kan mörkret bli till ljus

Det finns många olika sätt att hantera kriser, vissa sätt tar en igenom krisen, medan en del gör att man stannar kvar i krisen eller till och med får det värre. Jag har blivit lite nördig genom åren efter de kriser jag själv har upplevt; jag tycker det är väldigt intressant att se hur andra hanterar svårigheter de möter. De senaste åren har många öppnat sig för mig, kanske för att de vet att jag gått igenom en del jobbigt, och berättat om bekymmer och svårigheter som de varit eller är med om. Jag lyssnar nyfiket, för att kanske kunna hjälpa genom att dela med mig av mina erfarenheter, men också för att lära mig något.

Jag har blivit ödmjuk inför livets komplexitet och våra olika förmågor att ta oss igenom utmaningar som möter oss. Det är lätt att döma andra som i kriser beter sig på sätt som man själv ser som omoraliskt och själviskt, och säga att man själv då aldrig skulle göra så. Men det är först då vi själva testas i egna kriser som det visar sig hur vi faktiskt beter oss. Kanske skulle du också göra precis den där, i ditt tycke, omoraliska handlingen som kollegan gör?

Vi kanske klarar att inte döma, men det kan hända att vi ser att personen i kris inte mår bra av sitt beteende, att det är ett flyktbeteende, och att det kommer göra vägen ur krisen längre. I värsta fall ser vi att beteendet är rent destruktivt och kommer göra krisen värre. Om vi har förmåga till medkänsla vill vi då gärna hjälpa. Är personen mottaglig, och vi verkligen använder medkänsla och inget annat, kan det vara ovärderlig hjälp. Men om personen i fråga inte kan se sitt beteende, och kanske inte ens vill kännas vid de bakomliggande orsakerna, kan vi inte göra något, oavsett hur duktiga vi är på att visa medkänsla. Endast den som själv vill utvecklas kommer göra det. Att utvecklas och växa som människa gör ont, är besvärligt och verkligen inte den lättaste vägen att välja. Men den enda, om man vill få nytta av svårigheterna och växa.

För mig var copingstrategin att i många år stänga ner mitt känslosystem, inte ställa så mycket krav på omgivningen och bli någon jag trodde att omvärlden ville att jag skulle vara. Innan jag stängde ner mitt system hade jag nära till starka känslor, både glada, lyckliga känslor men också sorgliga och smärtsamma känslor. Jag var inte rädd för att ta in starka känslor som gjorde ont, utan jag stannade i dem, lät dem fylla mig, lät dem ha sin gång. Men när jag stängde ner mig stoppade jag istället undan de starka känslorna i en låda och stängde locket. Från början var det starka smärtsamma känslor som hamnade i lådan, men med tiden hamnade sorgligt nog alla känslor som inte var lagom i lådan, även starka härliga känslor. Under många år var de känslor jag tillät mig känna ganska långt ifrån det jag definierar som passion.

Jag har lärt mig att det inte finns någon genväg förbi de jobbiga känslorna som uppstår i kriser. Om man vill ta sig igenom krisen, och växa av den, måste man våga stanna kvar i de svåra känslorna. Att låtsas som om de inte finns och bara rusa på, eller att döva dem på olika sätt, kommer inte göra så krisen blåser över. Och den kommer inte att få dig att komma snäppet högre i din utveckling som människa.

För att hitta ljuset i oss måste vi våga möta vårt mörker. När vi vågar möta våra mörkaste känslor och stanna kvar i dem, det är då vi kan finna ljuset. Ljus kan inte existera utan mörker; vi behöver mörkret för att förstå när det är ljust. Och när vi vet att vi klarar att vara kvar i de mörka känslorna kommer de inte att skrämma oss. Då kommer ljuset vara kvar.

Jag önskar dig en fin avslutning på det här året, min bloggvän. Var stolt över allt bra du gjort och se det du är mindre nöjd med som lärdomar. Se till att ge dig själv en riktigt bra start på 2019!