Kategori: Personlig utveckling

Två gånger i livet har jag träffat en människa, som jag redan efter bara en kort stunds samtal, kände en stor samhörighet med och direkt blev vänskapligt förälskad i. (Vad menar jag med vänskapligt förälskad? Det ska du snart få veta.) Den ena gången var för 27 år sedan, då jag på en föreläsning mötte S, och direkt föll för hennes värme, lugn och absoluta äkthet. Hon är fortfarande lika varm, lugn och äkta och en av de personer som jag är mest tacksam över att ha mött i livet. Den andra gången var för två månader sedan, då jag mötte K som jag stämt blindträff med på ett kafé. Efter en underbar eftermiddag med fantastiska samtal hade jag fallit pladask för denna varma, modiga, glada och sanna kvinna. Jag var förundrad och tacksam över att våra vägar korsats (kanske inte jätteförundrad; jag är ju övertygad om att det finns en kraft som ser till att vi möter de människor vi behöver, just när vi behöver dem) och full av starka, varma, härliga kärlekskänslor.

Vad menar jag då med vänskapligt förälskad? Jag tycker om att använda ordet förälskelse även när det gäller vänskap, för det är ett ord som får en att känna. Förälskelse är en stark känsla som de flesta kan relatera till, även om man inte upplevt känslan själv. Vi pratar så mycket om förälskelse och kärlek till en partner – att hitta och ha en partner är för många det som livet går ut på. Men det finns så många andra kärlekar som kan hjälpa en att fylla livet med mening. Kärleken till en vän till exempel. En sådan kärlek kan vara minst lika stark som den till en partner, även om den är helt annorlunda. Att hitta någon som blir ens vän, att ha denna i sitt liv i kanske många år, är något av det mest fantastiska vi kan uppleva. Det är så lätt att ta vänner för givna, att låta annat gå före tid med vännerna (ja, jag har själv gått i den fällan), att tro att de alltid ska finnas kvar utan att jag anstränger mig och visar kärlek och uppskattning. Att få möjligheten att uppleva en stark vänskaplig kärlek är en gåva som man ska ta hand om och vårda djupt. Så tack S och K för att jag fått uppleva starka, känslofyllda första möten. Tack S för att du fortfarande är kvar. K, jag hoppas du vill stanna kvar länge.

Jag har många fler fantastiska vänner i mitt liv – med en del av dem var första mötet starkt, även om det inte var blixt från himlen som med S och K, med andra har vänskapen vuxit fram under längre tid. Jag är tacksam över dem alla och jobbar på att bli bättre på att ta hand om och vårda mina vänskaper. För de är alla viktiga, oavsett om det var kärlek vid första eller tjugosjunde ögonkastet.

De flesta problem människor har handlar om kärlek: brist på kärlek till sig själv eller svårighet att hitta någon när man är singel. Och trots alla fantastiska bilder på Facebook är det många som upplever problem eller avsaknad av något i sin kärleksrelation. Man visar upp en fläckfri fasad, när det i själva verket är mycket som skaver i relationen.

Vi har höga krav och förväntningar på en kärleksrelation. Vi tror att vi ska få allt i en enda relation. Vilka krav det ställer på denna relation! Nu för tiden kan vi välja vem vi vill leva med utifrån självförverkligande och romantik, i alla fall om vi lever i västvärlden. Vi befinner oss på översta steget i Maslows behovstrappa och i en relation vill vi kunna självförverkliga oss och bli vår bästa version av oss själva. Vi vill ha någon som ser oss som jämlika. Vi vill leva jämställt och vi vill ha egen tid att göra saker bara för oss själva. Partnern ska vara vår bästa vän, en het och spännande sexpartner och någon vi får intellektuella utmaningar av. Vi vill ha en trygg famn att gråta i och och någon med rätt utseende att stolt visa upp för vännerna. Vi ska dela lika på vabbdagar, städa toaletten lika ofta och båda bidra till att skapa ett bra gemensamt socialt liv. Vi vill ha trygghet och stabilitet, kunna lita på att partnern troget finns vid vår sida, både i glädje och sorg. Samtidigt vill vi uppleva känslan av ovisshet och spänning, faktorer som hjälper till att skapa den där gnistan. Går det att vara en sådan partner? Är du en sådan partner?

Förr levde vi tillsammans i flera generationer och det vi inte fick ut av vår partner, kunde vi hitta hos någon annan i det kollektivliknande sammanhang vi levde i. Nu ska vi få alla behov tillfredsställda av en och samma person. Dagens kärleksrelationer ställer nästan orimliga krav på oss. Kanske är det en av orsakerna till att så många relationer slutar i separation. Det är en herrans tur att vi kommit så långt att man kan lämna en relation som inte är bra för en, så någon drömmande tillbakablick har jag inte. Men vi behöver fundera på vad som är viktigast för just oss i en relation. Vad måste jag ha tillsammans med den jag lever med? Vad kan jag istället få genom andra relationer, utan att det äventyrar min kärleksrelation? Det är viktiga frågor. För om vi inte får det som är viktigast för oss i kärleksrelationen, är risken stor att vi söker det på annat håll. Och om vi inte nöjer oss med det vi får och ser till att få det vi inte får i kärleksrelationen någon annanstans, är risken att vi lämnar en bra relation i tron att vi kan hitta allt i en annan person.

När vi blir för trygga kan det bli alltför förutsägbart och för mycket förutsägbarhet dödar spänningen. Det gäller både i livet i allmänhet och i en relation i synnerhet. Jag vet flera i min bekantskapskrets som lever i äktenskap eller långa samborelationer, och samtidigt har en sexuell relation vid sidan av. I vissa fall har paret kommit överens om att det är ok, men i de flesta fall sker det utan den enas vetskap. Förr, när vi gifte oss utifrån ekonomiska skäl och samhällsklass, förväntade man sig inte att få sina behov av romantik tillfredsställda i sitt äktenskap. Att någon av makarna, eller båda, hade en kärleksrelation vid sidan av var inte så oväntat. Det var säkert inte så kul för den som blev bedragen, men mer förväntat och accepterat. Nu för tiden, när vi förväntar oss att få alla behov tillfredsställda av vår partner, är det en katastrof att bli bedragen. Man har inte räckt till! Vilket ju är normen att man ska. Fallet blir så mycket större nu än förr, då vi inte alls hade samma krav på äktenskapet/den livslånga relationen.

Jag har inte har för avsikt att döma någon. Det finns det så många andra som gör; jag är inte intresserad av att sälla mig till den skaran. Det är en svår konst att leva och en nästan omöjlig konst att älska rätt. Åtminstone någon gång i livet här på jorden går vi fel. Kanske många gånger. Men det fantastiska är att vi alltid kan försöka gå mer rätt. Vi kan alltid stanna upp och fundera på hur vi själva vill ha det, hur vi vill uppfattas och bidra för att skapa kärlek – i en kärleksrelation och i alla andra relationer vi är i.

Några frågor att fundera över:

• Vad är det viktigaste för dig att få av en partner?
• Vad måste du acceptera att du inte kan få från din partner?
• Vad kan du själv ge till en partner?
• Vad kan du förändra, så du kan ge mer eller bättre?
• Vad måste du acceptera och stå upp för att du inte kan ge?

Ibland händer saker som får marken under en att skälva till lite. Ibland ganska mycket.

Vad som är omtumlande är väldigt olika för olika personer. Det beror på hur man är som person, vilka stöttande personer man har i sin närhet, vad man upplevt tidigare i livet. Något som får den ena att deppa ihop totalt får den andra att rycka på axlarna. Det som får någon att fullkomligt tappa fotfästet, får en annan att se nya möjligheter. Det som får en person att undra hur den ska klara att ta sig upp på morgonen, får den som tagit sig igenom en rad svårigheter att på sin höjd bli lite bekymrad.

Vi är ofta snabba att döma, snabba att hitta förklaringar till andras reaktioner och beteenden. Men vi vet så lite om varandra. Vi har ofta ingen aning om vad som ligger bakom ett stelt leende, ett svalt bemötande, en sur kommentar. Kanske är det en händelse som skulle få dig att inte komma upp på morgonen? Men den du möter har kravlat sig upp ur sängen, sköljt ansiktet i kallt vatten och bestämt sig för att möta världen trots eländet. Ett stelt leende är nästintill oöverstigligt att få fram, men så mycket bättre än det ansiktsuttryck personen egentligen skulle vilja visa. En sur kommentar hundra gånger bättre än de hemska saker som skulle kunna komma ut ur personens mun.

Vi är alltid ansvariga för vårt beteende och våra handlingar. Oavsett hur mycket elände vi går igenom och hur många jobbiga känslor vi går runt med. Även om vi mår dåligt får vi inte skada dem vi möter, varken fysiskt eller psykiskt. Men vi kan hjälpa varandra genom att inte döma, utan istället visa kärlek. Antingen genom empati eller ännu hellre genom medkänsla, vilket dessutom får positiva effekter för en själv.

Du kan välja att bemöta en sur kommentar med en ännu surare kommentar. Eller med ett vänligt leende och en varm blick. Det kan vara du som kommer med den sura kommentaren nästa gång. Efter en tung morgon, då du inte trodde du skulle orka upp över huvud taget. Hur vill du då bli bemött?