Publicerat

Inside you is a light

Heavenly father, where is he now

everything you once believed is lost somehow

you pretend you’re happy, but deep inside

you cry, oh you cry

You said you wanted to change and here you are

well, when it hits you in the face

there´s no way to hide the scar

you reach for consolation

but the answer is inside

inside

inside

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

There’s no need for you to cry

come on baby, dry your eyes

you can fall back in the eye of the spirit

What can I say to make you understand

you don´t wanna hear me, still we’re the best of friends

you tell me I am preaching

and maybe you are right

I said, maybe you’re right

I can see that life’s been hard on you, but you know what

it’s been hard on me too, still it’s the life we got

I tell you there is comfort, inside you is a light

there’s a light

a light

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

Oh, don’t you know, don’t you know, know

lift one finger if you hear me

’cause I am the sound when it’s quiet

Come on baby, dry your eyes

there’s no need for you to cry

you can fall back in the eye of the spirit

There’s no need for you to cry

come on baby, dry your eyes

you can fall back in the eye of the spirit

 

Eye of the Spirit – Eric Gadd

Publicerat

Så trött på långsamt

Ibland blir jag så trött på mig själv. Så. Himla. Trött. Så trött att jag skulle vilja uppsöka någon lämplig Byten&återköp och lämna tillbaka mig.

Jag är grym på mycket. Och helt kass på en massa annat. Precis som alla andra. Det är bara det att ibland är det så jobbigt att inse att det jag är kass på får så stora konsekvenser. Oftast mest för mig själv. Jag försöker jobba med dessa outvecklade sidor av mig själv (de jag har insikt om, ska tilläggas). Ja, jag försöker verkligen. I stort sett dagligen. Ganska ofta är jag rätt nöjd över mina minimala framsteg, det går i alla fall åt rätt håll, men vissa dagar, som idag, känns det hopplöst. Det går för långsamt! (Ni som känner mig vet att jag hatar långsamt.)

Jag får en massa, oftast, goda råd från mina många fina vänner. Några klarar jag av att följa, men en del, trots att jag köper in på dem helt, verkar omöjliga för mig att göra i praktiken. Tänk om jag kunde låta någon av dessa fantastiska vänner göra det i mitt ställe! Då skulle det hända nåt. Men jag måste göra detta obekväma, känslomässigt oöverstigliga, själv. Jag vet.

Jag har lyckats hitta sätt att, mycket snabbare än tidigare i mitt liv, ta mig upp ur hålet, som jag då och då ramlar ner i. Så också idag. Det tog inte många timmar av mörker där nere i hålet innan jag kravlat mig upp i ljuset igen. Då kom en tydlig plan till mig för att lösa det problem som ligger för mig just nu. Jag gav mig själv ett gott råd helt enkelt. Och även om det känns som en mycket obekväm handling, så känner jag att jag kommer klara av att genomföra den. Själv. Yay!

Och detta är ju väldigt bra. För vilken Byten&återköp skulle vilja ta emot mig, liksom?

Publicerat

Jag är kär!

Vi vill känna oss älskade. Vi vill älska. Det är mänskliga behov. Men om man inte har någon som älskar en och någon att älska, då? Det har man alltid! Du har alltid en person nära dig som du kan älska över allt annat. Och som kan älska tillbaka. Över allt annat. Den personen är du.

Den största kärleken är den till dig själv. Det främsta föremålet för din kärlek är du själv. Eftersom du är en del i ett större sammanhang – universum, gudomlighet, världsallt, kalla det vad du vill – är det också en kärlek till allt omkring dig. När du känner kärleken till dig själv, oavsett yttre prestation och vad andra tycker om dig, blir du en del av en mycket större kärlek. En kärlek som är okomplicerad, kravlös och obegränsad. En sådan kärlek som vi längtar efter och letar efter. Kanske ett helt liv.

När jag började processen med att bryta upp från mitt äktenskap sa jag till mig själv: Charlotte, du behöver bli kär i dig själv. Jag förstod faktiskt inte riktigt vad jag menade då. Nu vet jag. Jag behövde hitta tillbaka till den jag var innan jag blev den jag trodde jag förväntades vara. Jag behövde respektera mig själv och stå upp för den jag är, utan att hålla tillbaka, anpassa, göra om. När jag gjorde det kom kärleken till mig själv. Och känslan blev precis den jag formulerat men inte riktigt förstått: jag var kär i mig själv.

När jag lät kärleken till mig själv, och därmed till allt omkring mig, bli den största var det som om en dammlucka öppnades: det kom kärlek från alla håll. Nu känns det som om jag badar i kärlek. Från dem som står mig nära och har gjort det länge. Från helt nya bekantskaper. Från människor jag springer på i farten och bara tillbringar en kort stund med. Från naturen omkring mig. Från de energier som flödar mellan oss människor och allt levande.

Det finns kanske de som tycker synd om mig för att jag inte har någon partner. Som tror att jag känner mig ensam. En partner kan inte fylla ensamheten som uppstår om du inte är kär i dig själv. (En partner kan vara en hjälp att komma dit. Jag tror inte på ”du måste älska dig själv först, innan du kan älska någon annan”. En utomstående kan visst vara en hjälp på traven. Det viktiga är att komma ihåg att kärleken från en eventuell partner aldrig kan ersätta din kärlek till dig själv.) Det är inte synd om mig. Jag känner mig inte ensam. Om det är meningen att jag ska ha en partner kommer hans (i mitt fall är det en han) väg att korsa min en dag. Min kärlek till mig själv är inte beroende av att jag har en man varje dag vid köksbordet, i soffan, i sängen.

Men vad hon är redig/förståndig/insiktsfull, kanske du tänker. Nja. Också jag tvivlar, tvekar, trevar. Trots alla eftertänksamma ord här ovan. Och jag tycker det vore rätt trevligt med en man varje dag vid köksbordet, i soffan, i sängen. Trots att jag är kär i mig själv.