Publicerat

Åldersglädje

Man ska vara glad över att bli äldre. Alternativet, att inte få fortsätta alls, är ju inte lika kul (vad vi vet i alla fall). Trots det, tycker i alla fall jag, att det vissa dagar är lite jobbigt att upptäcka nya rynkor som påminner om att jag blir äldre.

Men idag har jag känt motsatsen: vad det är härligt att jag blir äldre! Jag har till och med känt denna sköna känsla två gånger idag – lucky me.

På min årliga kontroll av ögon och syn, påpekade jag att det nog är dags. Min optiker har i flera år stuckit den pyttepyttelilla texten framför näsan på mig, men jag har klarat att läsa de allra minsta bokstäverna utan problem. Jag har blivit lite besviken – det finns så många snygga bågar, men jag har inte haft skäl att skaffa nya. Men nu kan jag gå loss bland bågarna, med gott samvete. Inget shoppande för shoppandets skull, jag BEHÖVER ju detta. Åh, så härligt att bli äldre och kunna skylla en ny look på biologi, inte åldersnoja eller shoppinghets.

Bara kort efter besöket hos optikern fick jag uppleva åldersglädje igen. Jag lunchade med en ung kvinna, som jag aldrig träffat förut. Hon visade sig vara pigg, klok, framåt och mycket trevlig. En bit in i vårt intressanta samtal kände jag att vi skulle kunna ha ett ömsesidigt givande utbyte av tankar och erfarenheter och vips så hade jag frågat den unga kvinnan om hon ville fortsätta träffas som mentor och adept. Hon svarade ja, och för andra gången idag kände jag mig tacksam över min ålder. Tack vare min ålder har jag, förhoppningsvis, erfarenheter att dela med mig av som kan vara nyttiga för en ung kvinna, som just blivit chef. Jag hade inte heller kommit på tanken att ställa frågan om jag inte varit så mycket äldre. Vem som blir mentor åt vem återstår att se. Jag tror att jag har minst lika stort behov av att ta del av en 27-årings tankar som det omvända.

Så imorgon bitti kommer jag vara glad åt rynkorna som möter mig i spegeln. Hoppas jag…

 

Publicerat

Livet är svart och vitt. Ibland grått, ibland rosa. Och allt däremellan. 

Den här underliga sommaren börjar lida mot sitt slut. Den har varit ovanligt varm och torr, vilket uppskattats av många, särskilt av mig som jämt fryser om händerna. Men värmen och torkan har också ställt till med problem: bränder och kris för lantbrukarna. En sådan sommar vädermässigt har jag aldrig upplevt. Jag kan inte låta bli att undra om det är ett nytt fenomen eller en sällanhändelse. För vår planets skull hoppas jag på det sistnämnda.

För mig har sommaren varit underlig på fler sätt. Den har varit hemsk och fantastisk på samma gång. Jag har upplevt både starka känslor av rädsla och obehag och varma känslor av lycka och tacksamhet. Obehaget hade jag gärna varit utan, särskilt som jag fortfarande lider av det. Det påverkar mitt liv genom att det begränsar min ork och mina möjligheter till att göra de förändringar jag vill göra. Mitt i allt kan jag ändå känna en tacksamhet över det jag upplevt. Negativa händelser är jobbiga, men om man orkar ha rätt inställning kan de leda till utveckling och nya vägar. Min sommar har varit den jobbigaste på länge men samtidigt den skönaste på länge: jag har haft så många underbara dagar med min familj – dagar som gett mig enorm glädje och fyllt mig med tacksamhet. Dels med min mamma, som jag hjälpt lämna sitt hus där hon bott i över 40 år, med allt vad det inneburit av gamla minnen i skrymslen och vrår, dels med mina fina killar och min exman, som jag tillbringat härliga sol-, bad- och matdagar med, i Sverige och utomlands (exmannen fick dock inte följa med till Kreta).

Det här med att känna tacksamhet. Vilken fantastisk väg till lycka och lugn. Jag har, trots bekymmer, oro och rädsla, känt så mycket tacksamhet den här sommaren. Jag önskar jag kunde avslöja det magiska receptet, att jag kunde säga hur jag gjort för att känna så. Men jag har ingen aning. Kanske är det lugnet efter stormen som gjort det. Kanske är det summan av mina erfarenheter hittills. Kanske är det någon eller några särskilda människor vars vägar korsats med min den här sommaren. Kanske är det den kärlek jag känner för min familj och som jag får tillbaka från dem jag älskar högst – inklusive mig själv.

Jag vill så gärna vara kvar i tacksamhetskänslan och lugnet. Inför höstens alla utmaningar (ja, de är många, både i privatlivet och på jobbet) försöker jag nu få till en struktur för att hinna göra allt som får mig att må bra. Jag längtar efter att komma ut i löparspåret och till gymmet igen efter tre månaders ofrivillig träningspaus. Jag ska återuppta mina yogapass. Jag söker nya musikaliska utmaningar. Jag måste skapa utrymme för att skriva. Så mycket jag vill göra. Jag hoppas så att tröttheten jag kände i våras inte berodde på min sjukdom, utan var tillfällig.

Trots att jag älskar sommarens lata dagar och lugna lunk längtar jag efter att komma tillbaka till vardagen och jobbet. Jag längtar efter allt spännande som kommer hända i höst, efter mina fina kollegor och de underbara vänner jag inte träffat på ett tag. Jag är nyfiken på de nya människor jag kommer möta och de redan bekanta som jag kommer se på med nya ögon.

Tacksam över livets alla färger.

 

Publicerat

Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra

Jag har väldigt livlig fantasi. Behöver inte många intryck för att mina tankar ska dra iväg. Det positiva är att jag är kreativ. Jag kan komma på en massa idéer när jag sitter på ett jobbmöte, ibland fler än jag hinner berätta om för mina kollegor. Eller så hittar jag på en historia om personerna som sitter bredvid mig på caféet, medan jag dricker en gokaffe med en väninna. Den dåliga sidan är att jag, när jag är orolig över något, ser de allra värsta scener man kan tänka sig framför mig.

Trots min fantasi, hamnade jag i början av sommaren i ett drama jag inte ens i min allra vildaste fantasi hade kunnat tänka mig skulle kunna hända i verkligheten. Ja, i alla fall inte mig. Jag har fått kontakter på ställen jag aldrig trodde jag skulle vara ”stamkund” på. Jag har lärt mig att trots att man väljer en till synes trygg väg, kan den vara den mest otrygga stig man vandrat. Men jag tror att livet ger en de prövningar man behöver för att växa. Och att man får dem när man klarar av dem. Jag hade vänner som kastade allt för att stötta mig när jag behövde det. Tack ni underbara! Ni vet själva vilka ni är. Jag är så oerhört tacksam för att ni finns där och för att ni lyssnar på mitt ältande. All min kärlek till er.

Orostankar bekämpas bäst med hårt fysiskt arbete. Som tur är har jag haft mycket av den varan på sistone. Och dessutom under tidspress. Jag har hjälpt min lilla mamma att tömma sitt hus som hon bott i under en hel livslängd. Vi har haft många goda skratt när vi hittat gamla glömda saker längst in på kattvindarna. Som en egensydd cancandräkt jag hade på en skolshow som spelades på Stora scenen på Liseberg 1984. Eller ett gammalt foto på brorsan och mig från köket på Hagåkersgatan 7C (han 8 nånting, jag 1) – jag med en gul undulat på huvudet, en synnerligen fånig min i fejjan, han med tjocka svarta glasögon och en leende upp till öronen. Mellan skratten har det varit en del jobb. Ganska mycket jobb. Två fulla containrar, femtielva turer till tippen och Erikshjälpen. Men nu är mamma på plats i sitt nya boende. Med brorsan och svägerskan nära, när hon behöver någon. All min kärlek till er, A&A, för att ni finns för mamma.

Mellan turerna till containern och nostalgitripperna är det några ord som snurrat i mig, ord från den älskade barnboken (är det bara en barnbok?) Vem ska trösta Knyttet? Just den här delen har jag av någon anledning tyckt bäst om. Kan den fortfarande utantill. Jag tror orden vill säga mig något.

Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop. Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra. 

Rädslan får aldrig segra. Men ibland klarar man det inte ensam – inte ens om man är superwoman;). Tack ni som hjälper mig att känna att kärleken till livet segrar över rädslan!