Din röst, som snöfall
Tinar mitt frusna hjärta
Och snön där jag går
One week challenge
För många år sedan skrev jag en del poesi. Det är svårt att med ett fåtal ord gestalta en känsla eller en tanke och beröra läsaren. Lite som copywriting, som dock har ett annat syfte, som är en av de mest kreativa uppgifterna jag har på jobbet. (Jag är ingen stjärna på copy jämfört med proffsen och köper därför ibland tjänsten utifrån.) Att det är svårt att skriva poesi gör det inte mindre roligt. Det är oerhört lärorikt och ger en härlig kick om man någon gång lyckas få till ett litet frö till beröring hos den som läser.
Jag tänkte ge mig själv en utmaning. Lite som de där träningsutmaningarna som figurerar överallt: gör plankan i 30 dagar, klara milen på 12 veckor, kom igång med yoga genom ett yogapass om dagen i 10 dagar och allt vad det nu är. Men min utmaning är att skriva en haiku om dagen i sju dagar. (Du som inte vet vad en haiku är kan läsa det längre ner i inlägget.) Jag börjar imorgon – hoppas du har lust att följa mig!
Vad är en haiku?
En haiku är en kortdikt, ursprungligen japansk, som består av 17 mora (en mora är den minsta betydelsebärande ljudenheten i ett språk, i svenskan en stavelse) uppdelad på fem, sju och fem mora. På andra språk än japanska är det oftast antalet stavelser som räknas. En japansk haiku skrivs vanligen i en enda rad, medan den på andra språk oftast skrivs i tre rader. En svensk haiku blir då tre rader, där rad ett och tre innehåller fem stavelser och rad två sju stavelser. En vanlig definition av en haiku är att den ska innehålla en årstidsangivelse; man ska alltså förstå om det är vår, sommar, höst eller vinter. Haiku är en diktform som ofta används på skrivarkurser för att komma igång med korta texter. Det låter enkelt, men den strikta formen begränsar förstås. Och precis som med all poesi är det ursvårt att skriva en riktigt bra haiku.
Att skapa sitt eget drama
Efter en sommar av drama utanför min kontroll skapar jag nu mitt eget drama. Eller, drama kan man inte riktigt säga att det är. Visserligen rullar det på i 190 just nu, men det är mera formel 1-bana än berg- och dalbana. Tack och lov. Tänk om det kan få vara så ett tag, att jag får välja själv när det ska bli åka av i backar och dalar. Tempo på platt mark är en annan sak – det går fort men man ser vägen framför sig.
Jag har kommit igång med mycket av vad jag föresatt mig. Nya musikaliska utmaningar genom att byta kör: efter 24 år i samma kör har jag tagit steget till en mindre kör som gör musik i en annan genre än jag är van vid. Jag har tagit mig till gymmet efter en lååååång paus. Och jag har återupptagit min yogaträning.
Återstår att komma ut i löparspåret och att ta tag i skrivandet. Det första är ganska lätt, bara att göra en ny spotifylista med uptempolåtar och jag är hemma. Inget som drar mig mer ut i spåret än en riktigt bra låtlista. Och så var det det där med att få till det strukturerade skrivandet. Bloggen är ett sätt. Men jag har ju idéer om annat också. Just nu finns de bara i mitt huvud. Men det är när man ska få ner idéerna i ord på datorn som det visar sig om de håller. Och det är när man sitter där och låter orden komma ut utan att tänka som nya idéer uppstår. Som kanske är mycket bättre än de som fanns i huvudet. Eller sämre. Men då är det bara att börja om! En fantastisk hobby (om man ser till att utöva den): att från ett blankt, vitt blad skapa ett svart myller som, i bästa fall, kan betyda något för någon.
Stycket om vad jag inte lyckats med är längre än det om vad jag faktiskt klarat av. Typiskt mig. Men jag tränar på att vara nöjd. Jag är nöjd med vad jag gjort.
Gott så. Sat nam.