Vardagen är över mig. Jag har jobbat en och en halv vecka och det känns som om det var flera månader sedan jag hade semester. Missförstå mig inte; jag hade en fantastisk semester (den senare av de två perioderna i alla fall) och jag älskar både mitt jobb och min vardag med barnen. Men vardagssnurren startade i ett rasande tempo, så rasande att semesterminnena bleknade som på ett gammalt pappersfoto. Jag gillar visserligen tempo, men jag hade gärna varit kvar i sommarlunkskänslan ett tag till. Jag har lovat mig själv att försöka hålla mitt prat- och gångtempo nere – i alla fall några veckor till. Det går sådär. Senast idag sa en kollega att hon kände sig stressad av att gå före mig nerför trappan, eftersom jag alltid går så fort. Och då gick jag inte speciellt fort, jämfört med vad jag brukar göra.
Den långsamma, ljuvliga sommarmaten har bytts ut till ugnspannkaka och stuvade makaroner. Snabbt. Vardag. Det är omöjligt att hålla nere matlagningstempot när barn ska iväg på aktiviteter och tvätt ska hängas. Att lova att hålla tempot i hushållsarbetet nere tänker jag inte ens försöka. Dels skulle det inte gå att få ihop vardagen då, dels vill jag få tvätt och städning överstökade så jag kan göra annat. Jag har ju lovat mig själv att göra mer av de saker jag mår bra av. Som att skriva. Det har jag faktiskt gjort en del sedan vardagen kom över mig. Orden har kommit till mig på ett sätt som de inte gjort på ett tag. När jag tömmer diskmaskinen, när jag kör bil, när jag står i duschen. En del skriver jag i jobbet, en del i ett skrivhäfte for my eyes only, en del hamnar här på bloggen. Det är det strukturerade skrivandet som jag har svårt att få igång. Det som måste bli en del av vardagen för att bli av.
Är det ett snabbare tempo vid spisen och tvättmaskinen som krävs? Är det rentav färdigmat och en utökning av barnens garderob som behövs? Jag vet inte. To be continued, I guess.
