En person i min omgivning berättade nyligen att hon just börjat läsa min blogg. Hon hade läst mitt inlägg Hundra till och var lite frÃ¥gande till mina ord ”jag skriver mest för mig själv ”. Om du skriver för dig själv, varför skriver du inte dagbok istället? undrade hon.
En helt relevant frÃ¥ga. Det är ju en konstig kommentar frÃ¥n nÃ¥gon som har en blogg, ”jag skriver för mig själv”. Och om sanningen ska fram sÃ¥ vill jag gärna bli läst.
Jag startade bloggen av tre anledningar. Den första för att tvinga mig till att med viss regelbundenhet, helst varje dag, skriva åtminstone några rader som funkar som inlägg. Ibland går det lätt; då är texten färdig nästan innan jag hunnit nudda stolen. Ibland går det trögt, men då tvingar jag mig att sitta kvar tills jag får ihop något. Det är väldigt bra träning att sitta kvar vid datorn, oavsett hur det går, när jag väl har bestämt mig för att skriva. Den andra anledningen var att genom att berätta för andra om min intention att skriva regelbundet skulle det bli svårare att smita undan. Dessutom ville jag tala om att jag menar allvar med att försöka förverkliga min dröm. Den tredje anledningen var att jag ville bota min prestationsångest vad gäller mitt skrivande. En blogg är ett bra sätt att träna sig på att våga skriva och låta andra läsa. En bloggtext behöver inte vara perfekt; det viktiga är att man skriver över huvud taget.
Samma person som undrade varför jag bloggade om jag mest skrev för mig själv varnade mig skämtsamt: Nu har jag börjat läsa, så du får tänka på vad du skriver! Jag försäkrade henne att det inte är något problem. Mina ord är alltid noga valda. Jag skriver bara sådant jag står för och jag har aldrig för avsikt att såra någon. Min förhoppning är förstås att mina texter ska vara läsvärda för andra. Och om jag lyckas beröra, ge ett nytt perspektiv på något eller, i bästa fall, uppmuntra någon att försöka förverkliga en dröm så skulle jag känna mig väldigt nöjd.
