IgÃ¥r var min självdisciplin urusel, idag har jag gjort precis det jag hade bestämt att jag skulle göra. Jag har ägnat mina fria timmar Ã¥t mitt barnboksprojekt – läst och skrivit. Ända fram till hämtningen pÃ¥ dagis. Heja mig!
Jag bestämde redan igår att jag inte skulle sitta hemma idag. Så jag och min MacBook åkte ner på stan efter att jag lämnat på dagis. Först satt jag på mysiga Café Hellmans och skrev (och njöt av en god latte och en ljuvlig kanelbulle). Efter lunch satt jag på biblioteket och skrev en stund. Sedan läste jag barnböcker och lånade tre skrivarhandböcker. Det behövs, kan jag säga.
Det är en rejäl utmaning att skriva för barn, märker jag. Idéerna jag har i huvudet ska inte bara formuleras, vilket är svårt i sig, utan formuleras på ett språk som tilltalar det lilla barnet. Vilka ord låter bra i en femårings öron? Hur mycket dialog är lagom? Hur många scener ska jag skriva, så att det blir spännande men inte rörigt? Jag behöver läsa barnböcker för att se hur andra gör. Läser barnböcker gör jag ju varenda dag, när jag läser högt för min fyraåring. Men när jag nu håller på med en egen berättelse läser jag på ett annat sätt. Och dessutom utan att min fyraåring är med! Som idag på bibliotekets barnavdelning, där jag satt bland de färgglada kuddarna i fönsternischen djupt försjunken i Kompisen är för liten.
Men bajskorvarna, då? De är med i boken.
Här är ett smakprov (som mycket väl kan komma att omarbetas):
Alla barnen skrattar. Långhåriga Sara ler. Vilgot tittar ner på sina randiga strumpor och säger tyst:
”Ni är bajskorvar allihop.”
[onecomsocialsharing]
