Idégenerering, del 2

postit

Idag har jag umgåtts med sjätteklassare större delen av dagen. Fantastiskt roligt! Jag var med under en hel skoldag i min sons klass. Jag har haft matte, engelska, historia och svenska. Svenskalektionen såg jag mest fram emot, eftersom jag skulle prata böcker med klassen.

Jag hade bett svenskaläraren förbereda klassen på mitt besök och be eleverna att fundera på några frågor. Jag ville veta vilka böcker de gillade att läsa, om det var lätt att hitta bra böcker och vad drömboken skulle handla om. Klassen hade jobbat med frågorna i över två lektioner och läraren hade lagt upp det på ett smart sätt, så att hon verkligen fick eleverna att engagera sig och tänka till. Det är nämligen inte bara att kasta ur sig lite frågor till ett gäng 11-12-åringar och få uttömmande svar sådär rätt upp och ner. Det märkte jag idag. Jag ställde frågor och slängde ur mig påståenden om böcker och läsning, men bara ett fåtal elever svarade och mestadels var det samma elever som pratade. Men svenskaläraren, som förstås är bättre på pedagogik än jag, hade gjort ett bra jobb med klassen. En hel hög med post it-lappar med tips på bra böcker hade klassen fått fram. De ska jobba vidare med boktipsen och sammanställa dem på något sätt. Och till mig hade de sammanställt en hel A3 med post it-lappar om drömboken. Jag blev verkligen överväldigad och glad över tjejernas och killarnas engagemang och jobb.

Om jag kommer på en bra story och känner för att skriva den blir det garanterat fler besök i skolan. Det ger så oerhört mycket, ja, det är nog rentav nödvändigt, att vara i den miljö och bland de människor man vill gestalta. Hur livlig fantasi man än har, är det svårt att få med de där små detaljerna, som gör berättelsen trovärdig, om man inte försöker lära känna miljön och människorna.

Idégenereringen fortsätter. Nu med en fin post it-tavla på väggen.

[onecomsocialsharing]

Rödvin och ångest

angest

I samtal med goda vänner föds många intressanta tankar. Igår åt jag middag med ett par underbara vänner. Vi pratade om bilden av författaren som sitter i ensamhet med sitt rödvinsglas, konstant full av ångest, och skapar mästerliga verk. Han skriver enbart på inspiration, utan struktur och mål. Själv har jag svårt att identifiera mig med den bilden, eftersom jag just nu mår ganska bra. Men framförallt tror jag att de författare som lyckas ge ut böcker idag, inte har särskilt mycket gemensamt med den ständigt halvfulle enstöringen som skriver som bäst när ångesten är som värst.

Men kanske är det bra med lite lidande. Kanhända ligger det något i myten som säger att en konstnär som inte lidit inte kan förstå skapande. För att kunna gestalta en känsla eller en företeelse på ett trovärdigt sätt måste gestaltningen innehålla både svart och vitt och alla nyanser däremellan. Precis som livet, världen och vi människor. Det är lättare att trovärdigt gestalta det svåra och mörka om man varit med om svårigheter själv. Men hur mycket lidande behövs? Blir skapandet bättre ju mer man lidit? Helt klart är att vi människor dras till hemska berättelser och tragiska öden. Som en blogg skriven av en ung människa med en dödlig sjukdom. Konstigt är det inte. Genom att läsa om andras lidande får man perspektiv på det egna lidandet. Och just att ge andra perspektiv på tillvaron är en av konstens viktigaste uppgifter, tycker jag.

Så lite ångest och lidande är nog bra för den som skapar. Men den som vill få klart sin bok, tavla eller klädkollektion ska nog skippa rödvinet. Och vill man dessutom få sin skapelse såld funkar det inte att vara en asocial ensamvarg. Nej, den som vill få ut sin konst måste vara bra på att nätverka och se till att synas i de forum man vill associeras med, kunna arbeta med flera olika medier och samarbeta med företag och vara duktig på att profilera sig. En konstnär måste vara entreprenör, marknadsförare och försäljare. Kanske så mycket som till 50 procent.

Framgångsfaktorerna för en författare idag är nog lika delar talang, lidande, uthållighet och disciplin. Och att man är en driven entreprenör och sjujäkla försäljare med stor social kompetens och förmåga att bygga det egna varumärket.

[onecomsocialsharing]

En bruten näsa

svingen

Jag älskar att läsa högt. Jag läser fortfarande högt för mina två stora pojkar, 12 och 14 år (om och när de vill, förstås). Igår började vi läsa Balladen om en bruten näsa av den norske författaren Arne Svingen. Jag skrattade högt flera gånger, trots att huvudpersonen lever under ganska sorgliga omständigheter. Tänk att kunna hantera ett svårt ämne med humor på ett så skickligt sätt.

Det är verkligen inte lätt att skriva för barn och ungdomar. Funderingarna de bär på tillhör livets svåraste frågor. Barn kräver ärlighet och vill inte ha några krusiduller. Samtidigt får det svåra inte bli för tungt; en tonåring kan pendla mellan svart och vitt och det svarta kan bli väldigt svart.

Att fundera ut en historia som hÃ¥ller kräver sin kvinna (i mitt fall). Tanken ”det här gÃ¥r aldrig” dyker upp som en liten röd figur med horn och treudd. Försöker att inte drabbas av prestationsÃ¥ngest när jag läser andra, fantastiska barnböcker utan istället lära mig. Försöker lÃ¥ta lusten att skriva styra. Kanske kör jag huvudet i väggen och fÃ¥r en bruten näsa, bildligt sett, men vad gör det? Jag har i alla fall haft kul pÃ¥ vägen.

Nog finns det mÃ¥l och mening i vÃ¥r färd –

men det är vägen, som är mödan värd.

Ur I rörelse av Karin Boye

[onecomsocialsharing]