”Det här är Charlotte. Hon är ny här. Hon har just fått inträde i kretsen. Kan du inviga henne i våra ritualer?”
Kvinnan, som satt vid det lilla skrivbordet i rummet jag just blivit visad in i, log vänligt mot mig och visade på en stol mitt emot henne. Den vitklädda kvinna som just beviljat mig inträde i den lilla krets hon var ledare för, nickade kort mot mig och lämnade rummet.
Det här var inte de ord som sas i det lilla, slitna rummet på det stora sjukhuset. Men det var de ord jag hörde. Det var de ord som passade med känslan jag hade. Jag hade just blivit medlem i en liten, ovanlig krets som fram till då varit helt okänd för mig. En krets med ett konstigt namn som jag inte visste om jag skulle kunna säga till folk. Ingen skulle orka lära sig namnet, än mindre försöka förstå vilka kriterierna var för att bli medlem i kretsen.
Jag hade redan full koll på ritualerna som den vänliga kvinnan vid skrivbordet fått i uppgift att berätta om. Jag är duktig på att hitta rätt på nätet; hade läst allt och med de rätta källorna, inget av det hon sa var nytt för mig. Men jag hade hoppats att jag inte skulle behöva befatta mig av något av det jag läst. Där och då, i det pyttelilla rummet sjönk den in, vetskapen att jag från och med nu och för resten av mitt liv skulle vara en del i denna ovanliga krets och vara tvungen att ta del av de där ritualerna.
Konstigt nog kände jag ingen panik. Det förvånade mig. Jag var helt ensam när jag tog emot beskedet att jag blivit medlem, ingen vän eller kär vid min sida. Jag borde känna någon form av miniångest i alla fall. Men allt surfande hade förberett mig på något hemskt, även om jag så klart hade hoppats att jag skulle komma undan. Kanske var det detta som räddade mig nu. Som gjorde att jag istället för rädsla och ilska kände en lugn tillförsikt att jag skulle klara av att vara med i den här konstiga kretsen, med det underliga namnet som ingen skulle orka lära sig.
Den vänliga kvinnan hette Elisabeth.
