Efter en sommar av drama utanför min kontroll skapar jag nu mitt eget drama. Eller, drama kan man inte riktigt säga att det är. Visserligen rullar det på i 190 just nu, men det är mera formel 1-bana än berg- och dalbana. Tack och lov. Tänk om det kan få vara så ett tag, att jag får välja själv när det ska bli åka av i backar och dalar. Tempo på platt mark är en annan sak – det går fort men man ser vägen framför sig.
Jag har kommit igång med mycket av vad jag föresatt mig. Nya musikaliska utmaningar genom att byta kör: efter 24 år i samma kör har jag tagit steget till en mindre kör som gör musik i en annan genre än jag är van vid. Jag har tagit mig till gymmet efter en lååååång paus. Och jag har återupptagit min yogaträning.
Återstår att komma ut i löparspåret och att ta tag i skrivandet. Det första är ganska lätt, bara att göra en ny spotifylista med uptempolåtar och jag är hemma. Inget som drar mig mer ut i spåret än en riktigt bra låtlista. Och så var det det där med att få till det strukturerade skrivandet. Bloggen är ett sätt. Men jag har ju idéer om annat också. Just nu finns de bara i mitt huvud. Men det är när man ska få ner idéerna i ord på datorn som det visar sig om de håller. Och det är när man sitter där och låter orden komma ut utan att tänka som nya idéer uppstår. Som kanske är mycket bättre än de som fanns i huvudet. Eller sämre. Men då är det bara att börja om! En fantastisk hobby (om man ser till att utöva den): att från ett blankt, vitt blad skapa ett svart myller som, i bästa fall, kan betyda något för någon.
Stycket om vad jag inte lyckats med är längre än det om vad jag faktiskt klarat av. Typiskt mig. Men jag tränar på att vara nöjd. Jag är nöjd med vad jag gjort.
Gott så. Sat nam.
