Har tagit familjen med mig och dragit till svärföräldrarnas oas vid havet (hav och hav, tja, det kan diskuteras – vattnet är ju bräckt). Här fÃ¥r vi nÃ¥gra lata, sköna dagar och kan ladda upp inför de sista tvÃ¥ arbetsveckorna innan semestern. Min man (sedan 17 Ã¥r idag!) lagar god mat som vi avnjuter med gott vin. Svärmor bjuder pÃ¥ smaskig tarte och äldste sonen bakar jordgubbstÃ¥rta. Ingen inkokt lax sÃ¥ lÃ¥ngt ögat nÃ¥r. Idyllen är total. Nästan.
Mellansonen och minstingen försöker komma överens om en leksak. Det går inte så bra. Och som alltid när de två ryker ihop slår det gnistor. Minstingen, som förstås alltid förlorar kampen, blir så arg. Han har ingen chans att ge igen fysiskt, så han tar till det verbala slagträt.
”Om jag inte fÃ¥r den är du dÃ¥lig. DÃ¥ fÃ¥r du en resa till bajslandet.”
Hemska tanke. Dit vill man verkligen inte åka. Särskilt inte när man har några mysiga dagar med familjen för att ladda batterierna.
Tur att fyraåringar glömmer så snabbt. Det blir inget av med mellansonens resa.
Hahaha! Jag är tacksam över att mina barn är vuxna vid detta laget 🙂
Hav finns bara på västkusten, åtminstone i Sverige, det där blasket de har på andra sidan varken luktar eller smakar som det ska.
Ha det så gott ändå och grattis igen, kramar!
Fast det är lite kul att studera känsloutbrotten. I alla fall när man inte befinner sig i vardagens stress.
Nej, det är inget hav här. Man får ju ha saltkar med sig när man badar.