Ja, jag tycker det är jobbigt att bli äldre. Jag är så klart tacksam över att jag överhuvudtaget får bli äldre; det andra alternativet är mindre tilltalande. Men ändå. Det är jobbigt. Vissa saker är svårare att genomföra nu än då jag var 25, en del är inte alls att tänka på. Och det känns ibland lite deppigt. (Oftast är jag dock tacksam över allt som fortfarande är möjligt att göra.)
Men ja, den sätter in ibland, åldersnojan. Därför gav det en glädjeinjektion när jag häromdagen av en bekant blev ombedd att bevisa min ålder genom att visa leg. Han vägrade tro på att jag är så gammal som jag är, han var övertygad om att jag var typ sju år yngre än jag är. En vän kom och intygade min ålder innan jag hann få upp leg:et.
Just den dagen infann sig ingen åldersnoja. Tack, M!
Åh, den ”magiska” gränsen närmar sig, därav nojan?
Jag lovar, den är inte farlig. Tvärtom tycker jag att livet blev bättre efter att den gränsen passerats!
Men även jag blir smickrad när folk blir förvånade över min ”höga” ålder 😉
Det är aldrig fel med lite uppskattning och egoboost!
Kanske därför eller på grund av min situation. Tror mest på det senare. Egentligen är jag inte så nojig – the best is yet to come!