Vissa mäns ofattbart hemska handlingar mot kvinnor kan verkligen få en att se svart. Just nu pågår ett drev mot en specifik man, och precis som många andra, känner jag hur ilskan bubblar upp. Ilska kan vara bra – i lagom dos. Ilska är en stark kraft som kan förena och driva fram förändring om den används rätt. Men om ilskan övergår i hat, som den lätt kan göra när kommentar efter kommentar driver på och hetsar, kommer inget gott ur den. Hat föder bara nytt hat.
Denna ilska är dock begriplig. Lika begriplig som det är obegripligt att någon kan utsätta en annan människa, oavsett kön, för handlingar som dessa. Men även om den är begriplig, och till och med befogad, kan den bli missriktad. Det är ju så att det till klart övervägande del är kvinnor som utsätts för övergrepp av män. Vilket för med sig att män som kollektiv får ta skit för ett fåtal mäns vidriga beteende. Jag kan förstå att män med sunt beteende, vilket är de flesta, upplever ett drev som detta som en allmän häxjakt på män.
Men det går att tänka annorlunda. Alla ni goda män som behandlar kvinnor (och andra män och barn också för den delen) med respekt och kärlek, ni har en viktig uppgift att fylla. Låt inte egot dra ner er. Ta inte åt er, om ni vet att ni inte tillhör den bedrövliga och sorgliga skara män som kränker kvinnor. Stå upp för era systrar, vänninor och kollegor. Håll inte förövaren om ryggen genom att blunda. Bryt tystnaden. Berätta om det ni ser. Visa att ni inte accepterar att andra män förtrycker kvinnor. Aldrig någonsin. Inte under några omständigheter.
Och det här gäller oss alla, män som kvinnor: vi måste ägna mindre tid åt att döma och mer tid åt att öppna ögonen. Vi måste sluta förringa och förklara det vi ser, utan istället börja ta in det, erkänna att det sker och berätta om det. Och inte hata, utan istället älska. För den som älskar vill inte skada.
För övrigt är dokumentären om Josefin Nilsson ruggig och omskakande. Och viktig. Se den.
