Senaste numret direkt i brevl̴dan Рvardagslyx!
Min stjärngosse
Idag är det 15 år sedan jag blev mamma för första gången. Att gå igenom en förlossning liknade ingenting jag tidigare upplevt. En sanslös smärta och en kraft som helt tog över min kropp. Kroppsvätskor som okontrollerat kom ur mig både här och där. En blodig och fosterfettskladdig liten klump på bröstet. Var det det här alla tyckte var så fantastiskt? Men sedan. Blixtförälskelse. Total kärlek utan förbehåll. Jag vet att denna speciella kärlek kan dröja, men för mig kom den direkt.
Dagen efter den märkliga och mäktiga upplevelsen väcktes jag av lussande BB-personal. Jag hade fått en liten stjärngosse.
I luciamorgonens stillhet fanns bara jag och den lille, ännu namnlöse. Då visste jag inte att han tre dagar senare skulle kämpa för sitt liv. Att han två dagar före julafton skulle genomgå en avancerad operation med bara 50 procents chans till överlevnad. Att jag skulle fira jul på en intensivsvårdsavdelning med en bebis i respirator och en bröstpump.
Då, när BB-sköterskorna sjöng och bjöd på kaffe, fanns bara den överrumplande kärleken till en ny liten människa. En kärlek så stark att den skulle komma att övervinna all den rädsla, oro och sorg som jag inte visste skulle komma.
Fyra dagar gammal
En kuvös ger dig värme
    inte jag.
En sond i din matstrupe ger dig näring
    inte jag.
En saturationsmätare kramar din hand
    inte jag.
En sköterska vakar hos dig om natten
    inte jag.
(Charlotte 2003)
Jag förundras fortfarande över den fullständigt förbehållslösa kärleken. Över hur den hjälper oss genom sorg och smärta. Att bli mamma var inte alls så som jag hade föreställt mig. Oron är så mycket större än jag någonsin kunnat föreställa mig. Kärleken så vanvettigt mycket starkare.
Han, den förste av mina tre, han som satte igång denna sanslösa kärlek. Idag fyller han moppe.
En klart lysande stjärna
Han var kortast i hela luciatåget. Huvudet kortare än de flesta. Flera huvuden kortare än de längsta flickorna. Men han var med. På båda konserterna. En stjärna. En stjärna med ett alldeles unikt hjärta.
Mitt eget hjärta – varmt av glädje och tacksamhet. Och samtidigt, dessa kalla stick av ledsenhet. Sorgestick över att han pÃ¥ grund av sin ringa längd hade svÃ¥rt att se dirigentens slag. Över att det krävdes specialarrangemang för att fÃ¥ till extra vila och mat sÃ¥ att han skulle orka genrep och tvÃ¥ konserter, precis som de andra.
Om han varit som de andra. De som har hjärtan som ser ut som i anatomiboken. Hade glädjen då varit större? Nej, jag tror inte det. Sorgesticken grumlar visserligen glädjen, men de minskar inte dess intensitet. Kanske är det så att sorgestick tvärtom ökar glädjens intensitet. Smärta gör en påmind om att det finns ett tillstånd utan smärta. Ett tillstånd som ofta är svårt att uppskatta om man aldrig upplevt något annat.
När jag ser ett stjärnfall har jag alltid samma önskan. Att min stjärna ska fÃ¥ lysa starkt och klart – länge, länge.