Det var så nära att jag släpptes in den här gången, men i sista stund slogs dörren igen framför näsan på mig.
Utanför igen. Utanför den gemenskap det innebär att jobba med andra mot samma mål. Kvar i detta ovissa vakuum, där det är så svårt att njuta av nuet, som trots allt inte är så tokigt, och ännu svårare att lockas av de oändliga möjligheter, som framtiden trots allt rymmer.
Jag tillåter mig att vara lite låg ett tag, att slicka mina sår. Men sen ska jag resa mig igen. Jag är fortfarande samma Charlotte, om än med en förskräcklig otur. Någon gång måste det ju vända. Till dess har jag min mordhistoria. Och just nu passar det ganska bra att tänka på mordhistorier. Jag kanske inte orkar skriva idag eller i morgon. Men nästa dag.
[onecomsocialsharing]
