Jag är kär!

Vi vill känna oss älskade. Vi vill älska. Det är mänskliga behov. Men om man inte har någon som älskar en och någon att älska, då? Det har man alltid! Du har alltid en person nära dig som du kan älska över allt annat. Och som kan älska tillbaka. Över allt annat. Den personen är du.

Den största kärleken är den till dig själv. Det främsta föremålet för din kärlek är du själv. Eftersom du är en del i ett större sammanhang – universum, gudomlighet, världsallt, kalla det vad du vill – är det också en kärlek till allt omkring dig. När du känner kärleken till dig själv, oavsett yttre prestation och vad andra tycker om dig, blir du en del av en mycket större kärlek. En kärlek som är okomplicerad, kravlös och obegränsad. En sådan kärlek som vi längtar efter och letar efter. Kanske ett helt liv.

När jag började processen med att bryta upp från mitt äktenskap sa jag till mig själv: Charlotte, du behöver bli kär i dig själv. Jag förstod faktiskt inte riktigt vad jag menade då. Nu vet jag. Jag behövde hitta tillbaka till den jag var innan jag blev den jag trodde jag förväntades vara. Jag behövde respektera mig själv och stå upp för den jag är, utan att hålla tillbaka, anpassa, göra om. När jag gjorde det kom kärleken till mig själv. Och känslan blev precis den jag formulerat men inte riktigt förstått: jag var kär i mig själv.

När jag lät kärleken till mig själv, och därmed till allt omkring mig, bli den största var det som om en dammlucka öppnades: det kom kärlek från alla håll. Nu känns det som om jag badar i kärlek. Från dem som står mig nära och har gjort det länge. Från helt nya bekantskaper. Från människor jag springer på i farten och bara tillbringar en kort stund med. Från naturen omkring mig. Från de energier som flödar mellan oss människor och allt levande.

Det finns kanske de som tycker synd om mig för att jag inte har någon partner. Som tror att jag känner mig ensam. En partner kan inte fylla ensamheten som uppstår om du inte är kär i dig själv. (En partner kan vara en hjälp att komma dit. Jag tror inte på ”du måste älska dig själv först, innan du kan älska någon annan”. En utomstående kan visst vara en hjälp på traven. Det viktiga är att komma ihåg att kärleken från en eventuell partner aldrig kan ersätta din kärlek till dig själv.) Det är inte synd om mig. Jag känner mig inte ensam. Om det är meningen att jag ska ha en partner kommer hans (i mitt fall är det en han) väg att korsa min en dag. Min kärlek till mig själv är inte beroende av att jag har en man varje dag vid köksbordet, i soffan, i sängen.

Men vad hon är redig/förståndig/insiktsfull, kanske du tänker. Nja. Också jag tvivlar, tvekar, trevar. Trots alla eftertänksamma ord här ovan. Och jag tycker det vore rätt trevligt med en man varje dag vid köksbordet, i soffan, i sängen. Trots att jag är kär i mig själv.