Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra

Jag har väldigt livlig fantasi. Behöver inte många intryck för att mina tankar ska dra iväg. Det positiva är att jag är kreativ. Jag kan komma på en massa idéer när jag sitter på ett jobbmöte, ibland fler än jag hinner berätta om för mina kollegor. Eller så hittar jag på en historia om personerna som sitter bredvid mig på caféet, medan jag dricker en gokaffe med en väninna. Den dåliga sidan är att jag, när jag är orolig över något, ser de allra värsta scener man kan tänka sig framför mig.

Trots min fantasi, hamnade jag i början av sommaren i ett drama jag inte ens i min allra vildaste fantasi hade kunnat tänka mig skulle kunna hända i verkligheten. Ja, i alla fall inte mig. Jag har fått kontakter på ställen jag aldrig trodde jag skulle vara ”stamkund” på. Jag har lärt mig att trots att man väljer en till synes trygg väg, kan den vara den mest otrygga stig man vandrat. Men jag tror att livet ger en de prövningar man behöver för att växa. Och att man får dem när man klarar av dem. Jag hade vänner som kastade allt för att stötta mig när jag behövde det. Tack ni underbara! Ni vet själva vilka ni är. Jag är så oerhört tacksam för att ni finns där och för att ni lyssnar på mitt ältande. All min kärlek till er.

Orostankar bekämpas bäst med hårt fysiskt arbete. Som tur är har jag haft mycket av den varan på sistone. Och dessutom under tidspress. Jag har hjälpt min lilla mamma att tömma sitt hus som hon bott i under en hel livslängd. Vi har haft många goda skratt när vi hittat gamla glömda saker längst in på kattvindarna. Som en egensydd cancandräkt jag hade på en skolshow som spelades på Stora scenen på Liseberg 1984. Eller ett gammalt foto på brorsan och mig från köket på Hagåkersgatan 7C (han 8 nånting, jag 1) – jag med en gul undulat på huvudet, en synnerligen fånig min i fejjan, han med tjocka svarta glasögon och en leende upp till öronen. Mellan skratten har det varit en del jobb. Ganska mycket jobb. Två fulla containrar, femtielva turer till tippen och Erikshjälpen. Men nu är mamma på plats i sitt nya boende. Med brorsan och svägerskan nära, när hon behöver någon. All min kärlek till er, A&A, för att ni finns för mamma.

Mellan turerna till containern och nostalgitripperna är det några ord som snurrat i mig, ord från den älskade barnboken (är det bara en barnbok?) Vem ska trösta Knyttet? Just den här delen har jag av någon anledning tyckt bäst om. Kan den fortfarande utantill. Jag tror orden vill säga mig något.

Långt inne mellan bergen hördes Mårrans hemska rop och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop. Men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa: Nu är jag mera arg än rädd och det är ganska bra. 

Rädslan får aldrig segra. Men ibland klarar man det inte ensam – inte ens om man är superwoman;). Tack ni som hjälper mig att känna att kärleken till livet segrar över rädslan!