Varför är vi så tysta?

Det här med att sticka ut, vad är det med det egentligen? Om man gör något som andra inte alls förväntar sig möts man ofta med ”jag trodde inte att du…” eller ”det är ju väldigt svårt att…”. Eller bara tystnad. Varför är det så känsligt att göra annorlunda?

Sedan jag gått ut med att jag skriver på en barnbok möts jag av olika reaktioner. Några, men inte många, kommenterar och kommer med glada tillrop. Många av de positiva kommentarer jag får kommer från helt oväntat håll. Från människor jag trodde glömt mig. Från vänners vänner som knappt känner mig. Men de flesta säger inget alls, faktiskt. Varken bu eller bä (skönt att ingen säger bu, än så länge).

Det är när man är i kris och när man gör något utanför mallen som människorna omkring en testas. Ofta är det från det håll man minst anar som uppmuntran kommer. Jag antar att det beror på att många är osäkra på vad de ska ska säga i okända situationer. Så man säger – ingenting. Men det kan räcka med en klapp på axeln, ett ”jag ser dig” eller ”jag tror på dig”. Eller en gillamarkering. Prova nästa gång någon i din omgivning verkar behöva en uppåtpuff.

[onecomsocialsharing]