Det kan vara alldeles underbart med drömmar. Och fruktansvärt frustrerande. När man inte ser hur man kan komma närmare det man drömmer om.
Min fria tid är sÃ¥ begränsad. Jag drömmer om sÃ¥ mycket och har sÃ¥ svÃ¥rt att nöja mig med att ta myrsteg mot mÃ¥let. Hur gör jag för att acceptera verkligheten och finna ro? Hur kan jag klara av att tänka ”det där kan jag göra sedan” när jag vet att mina dagar i det här livet är begränsade; de kan vara slut om tio Ã¥r, om ett Ã¥r, i morgon? Hur gör jag för att glädjas när andra nÃ¥r sina mÃ¥l, medan jag förtvivlat försöker finna utrymme för myrsteg?
Min dröm är som en varböld. Den är som skoskav. Som solsveda. Den går inte att skaka av sig. Jag försöker stänga in drömmen i en skrubb långt in i själen. Men den bankar och bankar på dörren. Tyst, jag har inte tid med dig nu. Jag släpper ut dig när det finns plats för dig.
Sedan.
[onecomsocialsharing]